Det är väl ingen som vid det här laget har missat hashtagen som fick Instagram att koka i helgen!

 

 

Tänkte väl det.

Hela mitt Instaflöde består i princip av sådana inlägg just nu, och jag har även själv publicerat en bild under hashtagen (ljuset här i inlägget).
Uppslutningen som blev efter att SVT släppte dokumentären Älska mig för den jag är i slutet av förra veckan.

Har du sett den?

Inte? GÖR DET!! Den finns på SVT Play.

 

Dokumentären handlar om sångerskan Josefin Nilsson; om hennes liv och det helvete hennes dåvarande pojkvän utsatte henne för i slutet av 90-talet. Hot, misshandel och ren terror.

Jag är inte den som gråter lätt av sådant jag ser på TV. Jag kan bli berörd, men gråter sällan "med tårar". Men när jag såg detta program var mitt ansikte alldeles blött av tårar.

 

.

.

.

.

Det som gör mig mest arg är att hennes förövare, trots att han faktiskt blev dömd, i princip slapp undan straff. Villkorligt. För misshandel, psykisk terror och what not!

Sedan har HANS fina karriär rullat på som vanligt de senaste 20 åren.

Samtidigt som HON under den grova misshandeln fick skador som aldrig läkte. Skador hon led av resten av sitt liv. Både fysiska och psykiska.

Och återigen... hans liv har rullat på som vanligt.

 

I lördags kväll genomfördes, som ni alla mest troligt redan vet, en ljusmanifestation i Stockholm. Utanför den plats där Josefins förövare arbetar som skådespelare.
Det är i sådana lägen jag verkligen önskar att jag bodde nere i Sthlm, och inte nästan 100 mil bort. Har haft den känslan när det kommer till ett flertal sammanslutningar det senaste året. Att kunna befinna mig på plats och visa deltagande på annat sätt än alltid bara via sociala medier.

 

 

 

Hjärnan och hjärtat är väldigt sällan överens.

Hjärtat säger en sak, samtidigt som hjärnan protesterar och nyanserar.

Har du någon gång varit med om att du önskar något av hela ditt hjärta... Något du önskar så högt att det gör fysiskt ont i bröstet? Något som, när du tänker på att det (kanske) aldrig kommer inträffa, gör så ont att det känns som du ska gå sönder?

 

Ja, jag har en sådan sak.

Något jag konstant tänker på. Konstant!

Något som min hjärna accepterat att jag aldrig kommer få uppleva.

Hjärnan VET det. Hjärnan har accepterat det.

MEN hjärtat har det INTE!

Hjärtat är inte ens i närheten av att acceptera.

Hjärtat överröstar alltid hjärnan, vilket i just detta fall gör att jag med jämna mellanrum knappt klarar av att inte falla sönder.

Det känns som om jag befinner mig strax under vattenytan, utan möjlighet att komma upp ovanför för att hämta luft.

 

Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att det här var en sak jag klarade av att "släppa", för att helt enkelt kunna gå vidare med något annat.

Att "glömma" det och fokusera på något helt annat.

Men det går inte. Det GÅR INTE! Jag har försökt, och det är omöjligt.
Det här är ingenting som går att spara till, ingenting som går köpa för pengar, ingenting som en bara kan "ta tag i".

Det är helt enkelt någonting som jag aldrig kommer få uppleva.

 

Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva det. Min hjärna har accepterat det.

Men återigen; det har inte mitt hjärta gjort, och lär förmodligen aldrig göra.

Detta är en dröm som är STÖRRE, betydligt större, än min dröm om att åka till USA... Och alla som känner mig, eller känner till mig, vet hur stor min USA-dröm är...!

 

Vad det handlar om är alltså drömmen om barn.

Jag har alltid önskat att få barn, och det är fortfarande min allra högsta dröm och önskan!

Men av lite olika anledningar vet jag att jag tyvärr aldrig kommer att få se detta gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få barn, vilket är min största sorg i livet.

Nu är jag ju dessutom 35 år (okej, snaaart...), vilket betyder att jag börjar vara för gammal. Plus alla andra hinder.

 

Min högsta dröm, och min största sorg.

Kan inte låta bli att känna det som om hjärtat går sönder när jag ser alla jämnåriga som vid det här laget börjar ha typ tre, kanske till och med fyra, barn. Till och med barn som snart börjar vara uppe i mellanstadieåldern.

Hur mycket jag än gör mitt bästa för att motverka det, så kan jag inte hindra känslan av avundsjuka.

Tror det är lite därför som jag samtidigt är så fixerad vid att vilja skapa något annat av mitt liv.

Hur mycket jag än trivs i mitt hem, så får jag panik av att tänka på att jag kommer leva HELA mitt liv ensam i en 1:a, för att sedan flytta till en annan 1:a på ett äldreboende strax innan jag dör...

Jag vill att mitt liv ska innehålla något annat...