| Inside my head
 
Det är väl ingen som vid det här laget har missat hashtagen som fick Instagram att koka i helgen!
 
#brinnförjosefin
 
Tänkte väl det.
Hela mitt Instaflöde består i princip av sådana inlägg just nu, och jag har även själv publicerat en bild under hashtagen (ljuset här i inlägget).
Uppslutningen som blev efter att SVT släppte dokumentären Älska mig för den jag är i slutet av förra veckan.
Har du sett den?
Inte? GÖR DET!! Den finns på SVT Play.
 
Dokumentären handlar om sångerskan Josefin Nilsson; om hennes liv och det helvete hennes dåvarande pojkvän utsatte henne för i slutet av 90-talet. Hot, misshandel och ren terror.
Jag är inte den som gråter lätt av sådant jag ser på TV. Jag kan bli berörd, men gråter sällan "med tårar". Men när jag såg detta program var mitt ansikte alldeles blött av tårar.
 
SPOILER ALERT!
.
.
.
.
Det som gör mig mest arg är att hennes förövare, trots att han faktiskt blev dömd, i princip slapp undan straff. Villkorligt. För misshandel, psykisk terror och what not!
Sedan har HANS fina karriär rullat på som vanligt de senaste 20 åren.
Samtidigt som HON under den grova misshandeln fick skador som aldrig läkte. Skador hon led av resten av sitt liv. Både fysiska och psykiska.
Och återigen... hans liv har rullat på som vanligt.
 
I lördags kväll genomfördes, som ni alla mest troligt redan vet, en ljusmanifestation i Stockholm. Utanför den plats där Josefins förövare arbetar som skådespelare.
Det är i sådana lägen jag verkligen önskar att jag bodde nere i Sthlm, och inte nästan 100 mil bort. Har haft den känslan när det kommer till ett flertal sammanslutningar det senaste året. Att kunna befinna mig på plats och visa deltagande på annat sätt än alltid bara via sociala medier.
 
 
Vad som hände Josefin är tyvärr, som vi alla vet, verkligen inte unikt. Det finns så EXTREMT många kvinnor runt om i världen som lever, eller har levt, i ren skräck i sina egna hem.
Kvinnor som blivit berövade allt. Sin frihet, sin självständighet, sin hälsa, sin självkänsla. Sina LIV!
Att Världshälsoorganisationen (WHO) till och med definierar mäns våld mot kvinnor som "ett utbrett folkhälsoproblem" tycker jag säger allt! Att "hemmiljö" klassas som den plats som anses farligast för kvinnor.
Hittade på roks.se; att 2015 anmäldes 18300 misshandelsbrott mot kvinnor inomhus (totalt 29000 misshandelsbrott mot kvinnor det året). Och då vet vi ju att mörkertalet är astronomiskt, eftersom det är långt ifrån alla som vågar anmäla.
Det var under ett (1) år. 18300 fall, och året har 365 dagar...
 
Enough is enough!
Det här måste få ett slut!
Tystnadskulturen måste sprängas!
Samhället har hittills systematiskt hållit förövare om ryggen.
Jag vågar inte tänka på hur många förövare som bara sluppit undan konsekvenser för sina handlanden. Hur många förövare som bara kunnat fortsätta leva sina liv som om ingenting hänt.
 
Jag känner ingen sympati med män som misshandlar kvinnor.
Jag känner ingen sympati överhuvudtaget med män som hatar kvinnor. Ingen!
 
Däremot går mitt hjärta sönder för alla de kvinnor som dag efter dag LEVER i detta.
Mitt hjärta går sönder för alla kvinnor som förlorat livet på grund av en misshandlande partner (eller vilken relationen än är).
 
 
Brinn för Josefin!
 
Brinn för alla misshandlade kvinnor!

BRINN för alla kvinnor som förlorat livet på grund av sin förövare!
 
 
| Inside my head
Behöver bara skriva av mig lite ikväll,
för att få ur mig lite tankar som ständigt ockuperar huvudet.
 
 
Hjärnan och hjärtat är väldigt sällan överens.
Hjärtat säger en sak, samtidigt som hjärnan protesterar och nyanserar.
Har du någon gång varit med om att du önskar något av hela ditt hjärta... Något du önskar så högt att det gör fysiskt ont i bröstet? Något som, när du tänker på att det (kanske) aldrig kommer inträffa, gör så ont att det känns som du ska gå sönder?
 
Ja, jag har en sådan sak.
Något jag konstant tänker på. Konstant!
Något som min hjärna accepterat att jag aldrig kommer få uppleva.
Hjärnan VET det. Hjärnan har accepterat det.
MEN hjärtat har det INTE!
Hjärtat är inte ens i närheten av att acceptera.
Hjärtat överröstar alltid hjärnan, vilket i just detta fall gör att jag med jämna mellanrum knappt klarar av att inte falla sönder.
Det känns som om jag befinner mig strax under vattenytan, utan möjlighet att komma upp ovanför för att hämta luft.
 
Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att det här var en sak jag klarade av att "släppa", för att helt enkelt kunna gå vidare med något annat.
Att "glömma" det och fokusera på något helt annat.
Men det går inte. Det GÅR INTE! Jag har försökt, och det är omöjligt.
Det här är ingenting som går att spara till, ingenting som går köpa för pengar, ingenting som en bara kan "ta tag i".
Det är helt enkelt någonting som jag aldrig kommer få uppleva.
 
Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva det. Min hjärna har accepterat det.
Men återigen; det har inte mitt hjärta gjort, och lär förmodligen aldrig göra.
Detta är en dröm som är STÖRRE, betydligt större, än min dröm om att åka till USA... Och alla som känner mig, eller känner till mig, vet hur stor min USA-dröm är...!
 
Vad det handlar om är alltså drömmen om barn.
Jag har alltid önskat att få barn, och det är fortfarande min allra högsta dröm och önskan!
Men av lite olika anledningar vet jag att jag tyvärr aldrig kommer att få se detta gå i uppfyllelse. Jag kommer aldrig få barn, vilket är min största sorg i livet.
Nu är jag ju dessutom 35 år (okej, snaaart...), vilket betyder att jag börjar vara för gammal. Plus alla andra hinder.
 
Min högsta dröm, och min största sorg.
Kan inte låta bli att känna det som om hjärtat går sönder när jag ser alla jämnåriga som vid det här laget börjar ha typ tre, kanske till och med fyra, barn. Till och med barn som snart börjar vara uppe i mellanstadieåldern.
Hur mycket jag än gör mitt bästa för att motverka det, så kan jag inte hindra känslan av avundsjuka.
Tror det är lite därför som jag samtidigt är så fixerad vid att vilja skapa något annat av mitt liv.
Hur mycket jag än trivs i mitt hem, så får jag panik av att tänka på att jag kommer leva HELA mitt liv ensam i en 1:a, för att sedan flytta till en annan 1:a på ett äldreboende strax innan jag dör...
Jag vill att mitt liv ska innehålla något annat...
 
 
När hjärnan har accepterat en sanning som hjärtat vägrar i sten att godkänna.
| PHOTOS - Northern lights
Okej, inte riktigt. Det BÄSTA med att bo här uppe är sommarnätterna. Att det aldrig blir mörkare än dagsljus i juni.
Men DETTA är ändå hack i häl på den förstaplatsen... Norrskenet!
Med tanke på att folk reser från, bokstavligt, hela världen för att se detta himlafenomen känner jag mig så priviligierad som bor här. Jag BOR på ett ställe där jag får vara med om Norrskenet flera gånger varje vinterhalvår.
 
Det enda "jobbiga" med Norrsken, är att det ju faktiskt är ett sådant lotteri om när det dyker upp, och vill en fota det så gäller det sannerligen att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt!
Är en hemma i stan när det uppenbarar sig på himlen så är det otroligt svårt att hinna ut till en bra plats (där det inte är så mycket störande ljus) innan det tar slut.
Igår var ett sådant tillfälle.
 
Helt plötsligt såg jag en live-sändning på ett instagramkonto jag följer. Ett konto härifrån Piteå.
På denna live var det ett enormt norrsken, men jag trodde först att jag såg liven "i efterhand".
Men så såg jag att det stod "för 1 minut sedan" högst upp, och jag bokstavligen flög upp från min datorstol.
I panik rafsade jag ihop den nödvändigaste kamerautrustningen, inklusive stativ och fjärrkontroll, och kastade mig ut i bilen. Bokstavligen.
Körde strax utanför själva stadskärnan för att se om det fortfarande lyste grönt på himlen.
JA! Det var ett pågående Norrsken!
Jag fick inte jättemånga, eller jättebra, bilder. Men några hyfsade blev det i alla fall. Trots alla ljus från stan.
 
Men nu ska jag sluta babbla. Blev betydligt mer text än jag tänkt från början... men ni känner väl mig vid det här laget ;-P
 
 
Jag provade också att göra bilderna svartvita.
Jag vet att norrskensbilder tappar sin charm när en inte ser det gröna ljuset, då det liksom är själva grejen med just norrsken.
Men på något sätt gillar jag ändå just dessa bilder, även om de är svartvita. De blev liksom "dramatiska" på något sätt. Tycker jag.