Det kan eventuellt vara så att endast jag känner på det här viset (det är mycket troligt), men om jag ska vara helt ärlig så hatar jag att åka bort, eller överhuvudtaget ha planer, på söndagar.

Redan tidigare har jag ju berättat om att jag behöver helgerna i min ensamhet för att hinna vila upp mig efter senaste arbetsveckan samt samla krafter inför kommande vecka.

Såklart är det dels för att vila upp mig rent fysist, men nästan mest för att hjärnan ska ha en chans att återhämta sig.

Därför är det så att om jag har planer/åker bort någonstans där jag måste interagera med andra på söndagen så är det som om hela lördagens vila är bortkastad.

Den mentala kraft det tar att umgås kräver hela lördagens återhämtning och därmed känner jag mig inte utvilad när det sedan är dags för måndag. Det känns liksom som att jag aldrig haft helg.

 

Det här ska dock inte förväxlas med det jag hade i vintras; då när jag var så extremt trött hela tiden. Det är absolut inte på det sättet, och det är inte samma sak.

När det gäller detta så handlar det inte om en sådan jag-måste-sova-hela-tiden-trötthet. Det jag känner efter umgänge med andra brukar inte nödvändigtvis betyda att jag är trött och behöver sova. Det handlar mer om att jag skulle behöva en dag efteråt här hemma i min ensamhet. Utan en massa intryck.

 

4 veckor kvar till semestern...

 

 

Hej alla lördagsfirare!

Hoppas helgen börjat bra för er alla, och att ni trivs med livet oavsett om ni är lediga eller jobbar.

Jag tänkte inte skriva särskilt mycket i detta inlägg, utan dedikera det till andra halvan av alla de bilder jag fotade tidigare i veckan.

I förra inlägget visade jag ju upp - som ni säkert märkte - endast bilderna i stående format, och här kommer alltså de liggande. Tyckte det kändes väldigt bra estetiskt att göra på det viset.

 

Så... en bild säger mer än tusen ord heter det ju, så då måste väl alla dessa bilder säga typ 30000 ord ;-P

Enjoy!

 

 

Idag efter jobbet fick Canon ÄNTLIGEN komma ut på rastning! Det var inte igår.

Helt ärligt så fick jag inte riktigt till de första bilderna då jag faktiskt till och med kände mig "ringrostig" inom fotograferingen.

Det släppte lite grann efter en stund i alla fall, men dels får jag nog se till att komma ut med kameran lite oftare och dels hittade jag inget superställe.

Men målet var trots allt att dokumentera det våriga ljusgröna, och Mission Completed.

Cirka hundrafemtio bilder blev det, och här kommer en första bildbomb om ni är intresserade.

 

Våren kommer sent till oss, men NÄR den väl kommer då kommer den med BESKED!
Jag har sagt det förut, men det riktigt exploderar av grönt utomhus och det är så skirt ljusgrönt att det på riktigt lyser.

 

Är ni beredda?
Here we go...

 

Bild fotad idag; torsdag den 21 maj 2020.

 

Såg att det var början av maj då jag senast uppdaterade här, men tyvärr är det inte särskilt mycket som hänt i naturen.

Visst, snön är äntligen borta men som ni ser på bilden är alla träd generellt fortfarande kala.

Det har ju varit en så kall månad; ovanligt kall även för att vara här uppe i norr. Det har ju inte varit ens en enda värmetoppsdag än. Temperaturerna har envist bitit sig fast vid ensiffrigt, och tillsammans med vinden har det känts riktigt kallt. Vissa nätter/mornar/kvällar har det varit nere på runt nollgradigt.

MEN enligt väderprognosen ser det ut att bli lite varmare den kommande veckan. Någonstans mellan 10 och 15 grader är det lovat.

 

 

Vaknade upp till denna syn imorse -lördagen den 9:e maj.
Trots att jag vet att det är fullt normalt, och att jag är van, så känns det alltid som jag blir lite modfälld varje gång det händer. Ni vet; när det snöar i maj.

Det är jobbigt. Det ÄR jobbigt. Jag kan inte rå för den känslan. Det ÄR min känsla även om jag rent rationellt VET att jag inte kan göra något åt det.

Annat än typ flytta då. Men sanningen är att jag INTE VILL flytta från Pite!

Vad jag än tycker om vintern och den sena våren så vill jag i långa loppet inte bo någon annanstans på jorden än i denna lilla stad!

Men våra innersta känslor kan vi inte styra över, och en av mina innersta känslor är att jag inte kan hindra mig själv från att känna en viss grad av orättvisa över att vi, så att säga, "får vår sist och höst först".

 

Någon direkt värme ser det inte ut att vara i sikte den närmaste tiden heller...

Inte för att man ska lita på långtidsprognoser (jag gör inte det i alla fall), men nu när jag gick in och kollade så ser det inte ut att gå över 10-gradersstrecket någonting under kommande vecka.

Det ser ut att hålla sig mellan ungefär 3 och 8 grader för det mesta.

Vissa nätter visar det till och med 1-2 minusgrader!

Och till veckan är det ju mitten av maj; då när allting i regel brukar slå ut i grönska. Kommer detta ske i år, eller blir det försenat?

Det brukar ju bli en temperaturtopp ungefär i mitten av maj, vilket gör att allting slår ut. Kommer det ens att gå om det fortsätter med dessa låga temperaturer?

Min förskola äter lunch ute varje dag nu, trots kylan. Också för deras skulle hoppas jag att den riktiga vårvärmen kommer snart. Men som sagt; den verkar tyvärr dröja.

 

Hoppas ni har en trevlig helg i alla fall, och att ni har det varmare (i alla fall lite) än vad vi har det.

På återseende!

 

En dag att uppmärksamma.

Den 4:e maj.

Nej, jag menar inte att det är en allmän dag att uppmärksamma, men det är en sådan dag för mig i mitt liv.

Det är nämligen så att idag är precis på dagen 5 år sedan mitt liv tog en vändning jag aldrig vågat drömma om! Tänk att livet verkligen kan vända på en femöring - från botten till toppen - efter att man fyllt 30.

 

Idag för fem år sedan  - 4:e maj 2015 - var nämligen allra första gången jag satte min fot i ett förskolekök. Ja, i ett större kök överhuvudtaget.

Innan dess hade jag inte ens hört namnet Måltidsservice. Visste inte vad det var när jag var på möte med min kontaktperson på vad-jag-nu-var-inskriven-på-för-vilken-gång-i-ordningen (via AF eller försörjningsstödet). Han berättade i alla fall att det handlade om skol -och förskolekök.

Jag hade aldrig någonsin, om jag ska vara ärlig, tänkt i de banorna när det kom till yrkesval, men eftersom jag alltid försöker att inte stänga dörrar så sa jag "ja, varför inte".

Jag fick hjälp att hitta en praktikplats, och den 4:e maj klev jag in för min första dag i köket på Pitholms förskola.

 

Där stannade jag över sommaren, i sammanlagt 3,5 månader.

I mitten av augusti bytte jag praktikplats och började istället på Myrans förskola. Och jag måste säga att jag blir helt varm av att skriva den meningen. Det var nämligen i och med det bytet som det bästa verkligen började.

Jag trivdes jättebra på Pitholm också, men det var liksom så tidigt i yrket att jag bara halvt om halvt hann komma igång med upplärningen (även om jag fick en bra grund där).

Men som sagt; känner att det var tiden på Myran som verkligen var starten på något underbart!

Och resten är, så att säga... history :-D

 

I alla fall; idag kan man ändå säga är min "årsdag" inom köksyrket. Dagen då jag första gången klev in i ett förskolekök.

Kommer ihåg att jag klev in första dagen med tanken att det förmodligen skulle bli som alla andra praktiker jag varit på. Några veckor och sedan vidare till nästa. Jag insåg själv att jag inte längre hade några illusioner om det där med praktikplatser och framtida jobb.

TÄNK om jag då vetat...

TÄNK om jag bara haft en liten aning om vad som skulle komma...

 

Nu sitter jag här.

5 år senare. 5 år äldre.

Självgående inom köksyrket, med fast anställning och en fast köksplacering inom Måltidsservice.

Kan inte säga annat än att det verkligen varit en "raketkarriär", då jag hatf en sådan otroligt tur att jag hela tiden fått jobba så mycket. Även som vikarie fick jag ändå jobba varje dag (ja, inte helgerna då såklart ;-))

Jag kan fortfarande få känslan av overklighet. Minst några gånger per vecka.

Det känns så konstigt att jag - lilla jag - haft sådan tur. Att lilla jag verkligen är en del av gänget på riktigt nu.

Jag är anställd på samma sätt som alla andra.

Det är jag som är ordinarie kökspersonal på min förskola. Jag "jobbar inte för någon" längre. Om jag är sjuk någon gång så är det någon annan som jobbar för mig.

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag blev tillsvidareanställd, och det kan fortfarande svindla när jag tänker på det.

Känns som om jag ska vakna, och vara tillbaka där jag började. Som att det bara är en dröm.

Men det är ingen dröm. Det är verkligheten.

 

Fem år sedan livet gav mig min största belöning någonsin.

5 år.