Follow
 Ni vet den där känslan när det dyker upp en massa ämnen i huvudet; ämnen som kanske skulle passa bra att blogga om, men som inte är tillräckliga för att få helt egna inlägg?
Ni som bloggar vet förmodligen vad jag pratar om. Eller? Kanske bara är jag ;-P
I alla fall; den senaste tiden har det ploppat upp en hel del sådana ämnen i mitt huvud, men eftersom jag inte riktigt kunnat utveckla dem så pass att få egna inlägg så har det inte blivit av att blogga dem.
MEN räddningen då är ju att det i alla fall går att skriva ett allt-i-allo-blogginlägg. Skriva i punkter.
Min favoritbloggare gör så varje torsdag, och jag tycker alltid det är så mysigt att läsa dessa inlägg!
 
So let´s go for Punktligt!
I mitt fall "TisdagsTankar".
Ingenting jag planerar att ha varje tisdag, men idag passade det bra :-)

 
Vi har en Regering!

Vet som sagt att jag är aningen efter med detta, men som sagt så har det inte blivit av att blogga vissa saker den senaste tiden. MEN nu har vi äntligen fått en Regering!
Det satt sannerligen långt inne, då valet var i september...
Inte den bästa uppgörelsen, men å andra sidan hade det kunnat sluta värre. Betydligt värre!
Vi kunde lika gärna ha fått en M-KD-SD-styrd regering.
Nu har vi visserligen en röd-grön regering, men med många punkter från C och L. Dessutom ska denna regering styra med en blå budget (precis som förra mandatperioden visserligen), så vi får se hur detta blir i praktiken...
Jag hade dock gärna sett att det blivit någon annan som stadsminister än Löfvén (INTE Kristersson dock!!!!), men vet ju att det rent logiskt brukar vara partiledaren som får axla den rollen.

Det nya styret är i alla fall inte beroende av SD, och vi klarade oss undan ett extraval.
För jag är gode säker på att om det blivit extraval så hade det kunnat gå hur f*n som helst!
Och nästa gång vi får – om vi får – en borgerlig regering så är saken den... att DÅ kommer välfärden i Sverige endast att bli "tillgänglig för de som kan betala för den".
 
Så... nu har vi i alla fall en regering, och det är nästan fyra år kvar till nästa val.
Upp.till.bevis!
 
 
Ljuset återvänder!

Ja, jag vet att det fortfarande är vinter, och det kommer det att fortsätta vara i flera månader till.
MEN en märker ändå av att ljuset håller på att återvända till oss!
För bara typ 2-3 veckor sedan var det mörkt när jag åkte hem från jobbet vid 14-tiden.
Nu är det LJUST klockan 15!
Jag slutade klockan tre idag, och det var fortfarande helt ljust när jag körde hemåt.
Visst; solen höll på att gå ner och mörkret inföll inte alls långt därefter.
Men.Det.Är.LJUST.Klockan.Tre.På.Eftermiddagen !!!
Är det någonting som gör mig alldeles sprallig så är det det!!!
 
 
Det magiska Januariljuset

Dessutom... finns det något underbarare än ljuset som infinner sig i Januari månad?
Idag var en sådan dag då träden är fulla med både snö och frost, snön ligger i drivor på marken, vägarna är vita (dock tyvärr rätt isiga) med undantag från hjulspåren från bilarna och det PASTELLROSA solnedgångsljuset färgar av sig på träd och snö.
Allting i naturen är verkligen HELT VITT! Med stänk av ljusrosa.
Dessutom är det ca. 20-25 minusgrader.
Det ser liksom så... friskt ut allting. Som om hela världen är ett par rosiga kinder.
 
Finns det något underbarare?
Eller... jo, kanske. Midnattsljuset under juni månad... Eller NEJ förresten!
Januariljuset är magnifikare än sommarens nattljus!!
Och tänk nu på att detta kommer från en person som hatar vintern och älskar sommaren...!
Januariljuset är så krispigt vackert att jag får fysiskt ont i bröstet när jag är mitt ute i det.
Tänkte på detta så sent som idag, när jag tog en omväg hem bara för att få köra där det är mer natur än byggnader.
 
 
#flygfritt2019 ???

Detta är ju månaden då det haglar av nyårslöften.
Under första halvan av Januari ser en överallt i sociala medier texter och listor om vad folk har för nyårslöften och nyårsmål.
Standardlöften, som hängt med hur länge som helst, handlar oftast om träning och hälsa.
Sluta röka. Börja träna. Äta hälsosamt. Sådana grejor.
Men i år tycker jag mig sett ett annat tema på nyårslöftena.
Självklart de traditionella också, men i övrigt känns det som att väldigt många har löften gällande klimatet på sina listor. Detta är såklart jättebra! Som vi alla vet måste vi ju faktiskt börja ta miljön på allvar och kämpa för att minska våra giftiga fotavtryck på planeten. Vid det här laget är det faktiskt lite "rädda det som räddas kan", om vi vill ha kvar en planet att leva på.

Men i alla fall...
Hittade en hashtag på Instagram för ett tag sedan... #flygfritt2019.
Tydligen är det många i år som har som löfte att inte flyga under 2019. 
Detta är ju såklart toppen! Med tanke på hur mycket flygtrafiken släpper ut och då blir enorma miljöbovar så är det ju bara bra att folk väljer andra sätt att ta sig fram.
So far so good.
Men det jag inte kunde låta bli att reagera på var... Hur jä*la mycket flyger folk egentligen??
Hur många gånger per år åker folk flygplan??
Är det verkligen så ofta att en måste ha "inte flyga" som nyårslöfte?
Nu pratar jag inte om typ politiker och människor som flänger överallt i arbetet och är oftare på affärsresor än hemma, utan om "vanliga" människor.
Att flyga är ju skitdyrt!
Och ja, jag vet att det finns billigare biljetter att få tag i på olika flygbolag. Men ändå.
Flyger en flera gånger per år blir det ju ändå dyrt.
Jag har flugit tre (3) gånger i mitt liv. År 2000, 2010 och 2011. Det är alltså drygt 7 år sedan jag satte min fot i ett flygplan senast.
Och det är alltså inte av principiella miljöskäl, utan helt enkelt för att jag inte har råd att flänga runt med flyg varje år, eller flera gånger per år. Det måste väl ändå vara många fler än jag som har samma erfarenhet?!
 
 
Love or hate

Jag älskar sociala medier; och då framförallt blogg och Youtube.
Men det jag sannerligen INTE gillar med sociala medier är allt drama som skapas där. Allt hat som sprids. Det är ju inte som att det bara är "lite i kulisserna" heller, utan det är öppet och EXTREMT mycket. Det blir dessutom bara större och större och större.
Jag fattar verkligen inte grejen!
Vad får en ut av att hata? Egentligen?
Sociala medier ÄR ju trots allt en fantastisk "uppfinning" som har så stor potential att nå ut till människor, till grupper, att samla människor, att organisera människor i goda sammanhang osv osv.
Sociala medier har enorm potential. Enorm!

Och ja, självklart har det hänt otroligt mycket hittills tack vare sociala medier.
Men hatet är fortfarande så stort att det dels tar överhanden, och dels ger alla dessa medier dåligt rykte.
Drama är något som blossar upp med jämna mellanrum, speciellt på Youtube. Och hatet finns där hela tiden.
Nu är jag tack och lov förskonad från hat. Tror jag fått en enda hatkommentar under min bloggkarriär, och det var på min första blogg.se-blogg. Fördelen med att vara en osynlig liten livsstilsblogg... ;-)
 
Men jag ser hos alla som kommit sig upp en bit. Både bloggare, instagrammare och Youtubers...
Hatet kommer som ett brev på posten.
Jag fattar inte. Vad är det som är så svårt med att bara klicka sig bort från sidan om en kommer in på en blogg/youtube-kanal en inte gillar?
Nej, istället måste dessa personer avsätta tid för att skriva en så hatisk kommentar som möjligt. Tydligen så grov som möjligt, då vi hela tiden ser otaliga sociala medie-profiler få regelrätta HOT!
Så många kriminella handlingar i alla dessa kommentarsfält att jag blir mörkrädd!
Jag fattar inte. Vad är så svårt?
Gillar du inte? Klicka dig därifrån då! Ödsla inte tid på att hota personen i kommentarsfältet!
Din skärmtid blir så mycket roligare om du lägger tiden på att titta på det/dem du gillar istället. Jag lovar!
 
Vet egentligen inte riktigt vad jag vill få ut av den här sista punkten.
Behövde väl bara skriva av mig lite angående detta, I guess.
#spridkärlek


♥ ♥ ♥
Tror att det får räcka för den här gången. Varje punkt blev trots allt lite längre än vad jag trodde de skulle bli, men det är jag i ett nötskal ;-P Jag har alltid haft svårt att begränsa mig.
 
Ha det gott, så hörs vi i nästa inlägg!
Eller kanske i kommentarsfältet :-) Är alltid roligt att läsa era tankar till sådana här funderingsinlägg.
 
Känner ni inte för att kommentera får ni mer än gärna klicka på Gilla-knappen under inlägget :-)


Jag har tänkt lite på det här med färger igen; framförallt dessa två som är så starkt knutna till könen flicka och pojke. Så pass att det är som om det endast existerar TVÅ färger när det kommer till bebisar och småbarn...
Eller ja; jag tänker förstås alltid på dessa frågor, men det har blivit lite extra de senaste dagarna.
Ingen speciell anledning, det kommer helt enkelt i perioder.

Jag kan fortfarande inte förstå den sjukliga fixeringen vi (alltså samhället) har av att könskoda våra barn.
Sååå många fortfarande som hysteriskt färgkodar sina barn för att omgivningen verkligen ska SE vad hen har för kön. Det verkar som att det är speciellt hemskt om någon skulle missta en pojke för att vara en flicka, eftersom flicka och kvinnliga egenskaper räknas som lite sämre än pojke och vad som är manliga egenskaper. Att missta en flicka för pojke är inte lika hemskt.
Här spelar den rosa färgen in, eftersom det är en färg som generellt ses lite som barnslig, oseriös och "gay". Det sistnämnda är ju tyvärr ett skällsord bland homofober.
De är ju (alltsom) oftast homofober; dessa (män!) som gapar högst och bröligast om att:
"Öh! Tvinga inte på våra grabbar rosa tröjor!" (Viktigt att använda ordet "grabbar" också...)
Jag har helt ärligt en önskan om att fråga en sådan där bröl-hane, öga mot öga, vad han är rädd ska hända. Alltså rent konkret, vad han är rädd för. Den önskan har jag haft i flera år.


Rosa - en pojkfärg

Det dära biologikortet fungerar faktiskt inte heller när det kommer till färger.
"Småflickor älskar sånt som är rosa och prinsessigt! Det är biolooooogiskt!"
Ja, många småflickor idag tycker om rosa. Men det är inte biologiskt, utan på grund av könsnormerna i vårt samhälle. Där det allra mesta är uppdelat med glasklar tydlighet efter könsstereotyper, och barn är inte dumma. De uppfattar otroligt snabbt hur de ska bete sig, vad de ska tycka om, vilka de ska leka med och vad de ska leka. De vet vad de ska göra för att bete sig "rätt" som flicka/pojke.

Och det här med rosa som flickfärg och blått som pojkfärg är faktiskt, historiskt sett, relativt nytt.
Det här "det alltid har varit så" (rosa för flickor och blått för pojkar) är falskt. 
Det var faktiskt så sent som på 1940-50-talet som rosa blev en tjejfärg och blått en pojkfärg.
Innan dess var det tvärtom - rosa för pojkar och blått för flickor. Det kom strax innan 1920-talet, det här att färger blev könsspecifika.
Då ansågs rosa, som en variant på röd, vara en stark och bestämd färg som signalerade manlighet och passade därför bäst till pojkar.
Blått ansågs vara en mer spröd, ljuv och prydlig färg och rekommenderades till flickor.
 
"For example, a Ladies’ Home Journal article in June 1918 said,
“The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls.
The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is
more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty,
is prettier for the girl.” Other sources said blue was flattering for blonds,
pink for brunettes; or blue was for blue-eyed babies, pink for brown-eyed
babies,according to Paoletti. … Today’s color dictate wasn’t established
until the 1940s, as a result of Americans’ preferences as interpreted by
manufacturers and retailers. “It could have gone the other way,” Paoletti says."
Källa

Ännu längre tillbaka, innan färgerna kom in i bilden, så klädde man småbarn i vitt. Bland annat för att det var praktiskt när kläderna skulle rengöras. De kunde t.ex. blekas utan att färgen blev förstörd. Kläderna kunde gå från barn till barn till barn, utan att man behövde tänka på någon könskodning.


Olika betydelse

En sak som slog mig när jag läste om detta, var hur betydelsen för färgen rosa ändrades bara genom att skifta från att vara pojkfärg till att vara flickfärg.
Från början, när den var för pojkar, ansågs den som sagt vara en stark och ståtlig färg.
Men så fort den blev en färg för flickor bytte den betydelse och började direkt ses som barnslig och oseriös... För att den blev förknippad med kvinnlighet istället för manlighet.
Sådant kan störa mig så otroligt mycket!
Det är som med... typ matlagning. I alla tider är det kvinnor som lagat mat, men det har hela tiden bara setts som något som hör till hennes hushållssysslor. Men när männen kliver in i köket, då jävlar får matlagning Status!

NÄR ska vi egentligen komma ifrån det här med att klassiskt kvinnokodade egenskaper och intressen ses som sämre? När ska vi sluta anse att det manliga är normen, och något som kvinnor helst ska sträva efter att uppnå?
Jag säger INTE att vi ska "byta på könen". INGEN säger att vi ska byta på könen!
INGEN säger heller att vi ska bli "könlösa". Det är något som genusmotståndarna/antifeministerna kokat ihop. En stor missuppfattning om genusmedvetenhet som genusmotståndarna tagit som sanning.
Men jag anser inte att det är fel att uppmuntra de klassiskt kvinnokodade egenskaperna.
För att citera en av mina favoritpoddar (minns inte om det var i Penntricket eller Postpatriarkatet):
"Världen behöver fler omtänksamma människor, inte fler bröliga!"
 
 
------------------------------
Tror att detta får avsluta dagens inlägg.
Finns egentligen hur mycket som helst att skriva på detta ämne, speciellt som det känns som det går så jäkla långsamt framåt. Det går framåt hela tiden, jag känner det. Men det går långsamt. Självklart vet en ju om att samhällsförändringar tar lång tid, men det kan ändå kännas frustrerande till och från.
Speciellt när en fortfarande hör sådant som "vaddå, ska alla vara hen då eller??" och liknande tröttsamma fördomar.
 
I alla fall, det här inlägget har varit svårare än jag trodde att skriva.
Jag visste, och vet, ganska exakt vad jag vill säga, men det är som om jag inte riktigt kunde formulera mig på ett tillfredsställande sätt idag.
Nåja, en del fick jag nerskrivet i alla fall :-)


Då tackar jag för mig för ikväll, och hoppas att ni alla haft en bra torsdag!
Nu marscherar vi i rask takt mot fredag och HELG! :-D
Det här är ett inlägg jag tänkt länge på att skriva, men inte riktigt vetat hur jag ska formulera det.
Med "länge" menar jag typ i alla fall 1,5 år ;-)
Det handlar om det här med pengar; något som är så ständigt närvarande i allas våra liv. På ett eller annat sätt.
Och det här att vår inställning till pengar skiljer sig åt beroende på om vi har dem eller inte har dem; det är ju självklart.
 
Men det finns några fraser som, enligt min erfarenhet av livet, bara yttras av medel -och överklassen.
Sådant en bara säger - bara KAN säga - om en HAR pengar på banken.
Ord som jag aldrig hört under -och arbetarklassen säga. Ord som sticker som en kniv i magen på människor som inte har pengar.
 
I dagens Sverige är klassklyftorna de största i modern tid.
Jag läste nyligen att de rikaste 10 procenten (i Sverige då) har lika mycket pengar att röra sig med som den halvan av befolkningen som tjänar minst... Det är helt sjukt!!
Samtidigt publicerar DN en artikel (för ett par veckor sedan) där man ska förklara hur nybudgetens skattesänkningar påverkar olika inkomsttagare... en artikel där exemplet för "genomsnittshushållet i Sverige" är ett hushåll där de sammanlagda inkomsterna ligger på 100 f***ing tusen i månaden!!!!!
Och priset för Årets Verklighetsfrånvända tidning går till.....
 
Jag tycker ofta det känns som att dagens svenska medelklass anser att man har det sämre ställt om man "bara" har råd med en ny iPhone vartannat år eller "bara" har råd att åka utomlands på semestern vart tredje år.
Jag kan säga som så; Att om en har råd att åka utomlands med 1-3 års intervaller, då har en det GOTT ställt!
Och det spelar ingen roll om någon nu säger typ att "men en kanske prioriterar bort massor med saker under vintern och sparar allt som en får över."
Det spelar ingen roll.
Kan en spara ihop till en utlandsresa på en (1) vinter, då har en det gode gott ställt!
 
 
 
"Pengar är inte allt...!"
Den här ÄR lite svår; jag vet. För i sak stämmer det ju trots allt.
Pengar ÄR inte allt. En kan vara rik och olycklig.
Men till 99% ÄR det faktiskt bara de som HAR pengar som kan yttra detta. De som inte behöver oroa sig för hyresräkningen kommande månad, om de slår ut en tand, om bilen går sönder, att ens barn växt ur alla sina vinterkläder när oktober anländer... o.s.v.
För alla de som ständigt tvingas tänka på dessa saker är pengar tamigfan ALLT!
Det ligger där som en tung filt över hjärnan. En filt som inte går att ta av.
Det finns sååå många människor ute i vårt samhälle idag som inte KAN "sluta tänka på pengar för en stund och bara njuta av livet/nuet".
Det går inte; för de har fullt upp med att överleva.

"Alla kan spara (nåt)!"
Åh! Vad jag avskyr denna mening!
3-4 ord som jag tycker allra mest yttras av käcka medelklassmänniskor. Överklassen också, men jag tycker det är många i (speciellt övre) medelklassen som klämkäckt visslar den här melodin och en får känslan att de tycker människor som inte sparar är oansvariga.

För Nej! ALLA kan inte spara! Inte ens "nåt"!
Det finns så många människor/familjer som går på knäna i slutet av månaden. Som vrider och vänder på kronorna 3-4 gånger, och ändå är de kanske slut en två-tre dagar innan nästa lön.
Familjer som ständigt går plus-minus noll. Månad ut och månad in. År ut och år in.
Där 50 kr till en klasskassa kan få bägaren att rinna över...

Men låt oss ändå säga att en familj/person faktiskt kan spara, låt oss säga, 50 spänn per månad.
Huuuuuuur länge tar det inte innan hen/de lyckats få ihop någonting att prata om? Någonting det faktiskt går göra något med? Typ en resa, något materiellt personen väldigt gärna vill ha eller bara att ha ett buffertkonto...?

50 kr per månad.
Det blir 600 på 1 år.
Det blir 6000 kr på 10(!) år.
Och var räcker 6000 spänn i dagens läge?
På 20(!) år har denna person/familj lyckats få ihop 12000 kr.

Eller om en kan lägga undan en hundring i månaden.
1 år – 1200 kr
10 år – 12000 kr
20 år – 24000 kr
Visst; 24000 är ganska mycket pengar. Men inte för ett tjugoårigt sparande!
Det gäller ju också endast om det aldrig hänt något oförutsett, så en varit tvungnen att ta pengar från det sparandet...
 
"Det handlar bara om att prioritera"
Detta påstående har en ju också stött på lite då och då runt om i samhället; framförallt runt om i sociala medier. Och återigen -enligt min erfarenhet är det medelklassen och uppåt som yttrar orden när de ska "lära underklassen hur man handskas med sin ekonomi" (ingen som säger de så ordagrant, men det är andemeningen med det hela).

Visst; det kan handla om prioriteringar när det kommer till ekonomi.
Slutar man t.ex. att äta lunch ute och tar med matlådor till jobbet istället, drar ner på t.ex. taxiresor, äter middag hemma istället för går på restaurang på helgerna o.s.v. så kan man garanterat få en hel del pengar över.
MEN det handlar ju alltid bara om att sluta med priviligierade livsvanor. En livsstil en har om en inte vänder på varenda krona.
Fattiga människor har inte råd att äta lunch ute, åka taxi (många har knappt råd med buss), restaurangbesök finns inte ens på kartan o.s.v.
Så VAD ska de egentligen prioritera bort? Mat? Barnens vinterjackor? Hyran?

Jag läste för några månader om nåt smartskaft utan verklighetsförankring. Någon som kläckt ur sig just "alla kan spara nåt":
"Nej, alla kan inte spara, då det finns de som vänder på varenda krona och det inte finns något kvar i slutet av månaden."
"Men då tycker jag man sparar i början av månaden istället" ...
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör sådant.
 
"Jag sa upp mig från jobbet. Jag vantrivdes verkligen där, och det är inte värt att må dåligt över ett jobb."
Det här med inställningen till arbete är sannerligen också en klassfråga!
Under mina drygt tio år i bloggvärlden har jag hunnit se ett x antal människor som skrivit om att de inte trivts på sitt jobb, och därför helt sonika sagt upp sig (utan att de har något klart att gå till efteråt).
Bara för att de "verkligen inte trivdes på jobbet" och "det är inte värt att jobba på ett arbete där man inte trivs".
 
NATURLIGTVIS håller jag med, till en viss del!
Att vantrivas på ett jobb till den grad att en mår riktigt dåligt av det är inte värt det. Inget jobb i världen är viktigare än ens egen hälsa!
MEN å andra sidan ÄR det här också ett privilegium endast existerande för medel -och överklassen.
De som har pengar att falla tillbaka på, eller i alla fall ett sparkapital så de håller sig flytande i några månader, kanske ett år eller två, tills de hittar något annat.

För under -och arbetarklassen finns inte detta alternativ överhvudtaget. Det finns inte på kartan.
Hur mycket en sådan person än vantrivs på sitt jobb, så kan hen inte sluta.
Det finns bara ett alternativ, och det är att försöka bita ihop och tänka på att man i alla fall får mat på bordet.

Och innan någon hinner säga något; Nej, att utbilda sig är inte heller självklart.
För även om vi rent tekniskt har gratis utbildning (Jaja! Skattepengar och så vidare. Men vi har inga skolavgifter vi måste betala för att studera) så finns det SÅ många andra faktorer som spelar in om en människa har möjligheten att vidareutbilda sig!
För att citera en av mina favoritpoddar: "Kapital är mycket mer än bara ekonomiskt kapital"!
 
"Då sa jag upp mig från jobbet och satsade på min dröm istället. Man måste våga för att vinna!"
Egentligen typ samma sak som föregående punkt, så jag hänvisar till min analys här ovanför...
Oftast handlar det här om företagande.
Människor som sagt upp sin anställning och liksom "kastat sig ut" för att prova om hens idé håller som eget företag.
MEN också detta gäller bara för de som har kapital. Ekonomiskt, socialt o.s.v.
Speciellt tänker jag på detta med att man hela tiden för höra det här att under uppstarten av sitt företag, och under den första tiden (kanske 1-2 år) är det inte säkert en kan plocka ut någon lön.
Att det är mer en regel än ett undantag, vilket jag absolut inte tvivlar på.
Har inte provat, men starta eget företag är ingen lek.
Det kräver ju att det finns/kommer in pengar någon annanstans.
För ponera att du startar ett företag, och under ett år – 12 månader – kan du inte plocka ut någon lön för egen del. Men hyran för din bostad är 4000-5000 per månad, plus mat och sådant som behövs för att... tja, överleva.

Alltså måste du:
1. Ha ett ganska ordentligt buffertkonto när du startar, som du kan använda under den första företagartiden.
eller så
2. Att du bor tillsammans med någon, och din sambo tjänar så pass att ni kan leva på hens lön under den tiden.

Återingen så är även detta något som bara går för de som redan har pengar, på något sätt. Eller något att luta sig mot.
Det finns garanterat massvis med människor i underklassen som verkligen drömmer om att göra något sådant. Typ att "kasta sig ut" och se om "vingarna bär".
Men bara för att de inte gör det, så betyder det INTE att de är oföretagsamma.
Det betyder bara att de saknar de kapital som behövs för att kasta sig ut.
 
"Jag gick ner i (arbets)tid, för det är så mycket mer värt att få ha mer fritid. Jobb är inte allt här i världen."
Återigen; se föregående två punkter.
Jepp, naturligtvis ger mer fritid mer livskvalitet. Men det är en lyx som är få förunnade idag.
Hur många föräldrar finns det inte som plågas av att vara tvungna lämna sina barn på förskolan klockan 6 varje morgon och hämta dem klockan 17-ish? Måndag till fredag. Augusti till Juni, varje år.
Tror inte det är någon förälders drömscenario!
Men att gå ner i tid är stört omöjligt, för då går inte familjens redan ansträngda ekonomi ihop.

"Det är bättre att köpa saker i bra kvalitet än att köpa billigt skit. Det kostar mer, men det hååååller ju såååå mycket längre!"
Nej, jag är inte dummare än att jag fattar att detta påstående är sant. Naturligtvis är det så att bra kvalitet gör att sakerna håller längre och det blir i slutänden både billigare och är bättre för naturen då en konsumerar mindre.
Däremot tycker jag oftast sådana här yttranden sägs lite grann med undertonen att de som köper t.ex. en vinterjacka för 400-500 kr är så gott som dumma i huvudet.
Men saken är ju faktiskt den att personen kanske inte har pengarna till att köpa en 5000 kronorsjacka!
Hen kanske inte har femtusen kronor på sitt konto, men jackan har gått sönder och det är mitt i smällkalla vintern. Vad ska hen då göra? Gå utan jacka resten av vintern, och kanske nästa, tills hen sparat ihop till dyrjackan?
Det kanske dessutom är en sådan person som på sin höjd kan spara 100 kr per månad...

Det är som det här uttrycket "ta sig råd". Ett uttryck jag aldrig förstått mig på!
Antyder ju att en trots allt har pengar någonstans, som en kan ta från.
En person som inte har något sparkonto, eller pengar någon annanstans, vill köpa en sak för 5000 kr men har 3000 kr på sitt konto... För en sådan person är ju "ta sig råd" en fysisk omöjlighet.
Om inte "ta sig råd" är en synonym för stöld förståss...


-------------------------------
I dagens Sverige har vi högerpartier som anser att ALLA som är sjukskrivna och/eller arbetslösa bara är lata och inte vill arbeta.
Och vi har en medel -och överklass som helt ärligt verkar anse att människor som inte har pengar får skylla sig själva.
-------------------------------

Tack för mig!


Vad tycker Du?
Har du erfarenhet av att ha hört/läst något av ovanstående yttranden?
Blir du som jag; frustrerad, eller är det något du inte reflekterat så mycket över?
Finns självklart inga rätt och fel svar, utan det är bara roligt att läsa vad andra har att säga.
God morgon! (eller ja, God förmiddag snarare).
Trodde jag kommit ihåg att skriva detta tidigare, men tydligen inte ;-)
Tänkte i alla fall att jag bara skulle meddela er en sak angående min nya design, ifall det är någon som undrat...
Så om jag skulle kunna få ta två minuter av Din dag...?
 
* * * * * * *
Mitt Pro-abbonnemang gick ju som sagt ut i december, och jag har tyvärr inte råd för tillfället att förnya det.
Var ju därför som jag var tvungen fixa en ny design, som inte har menyn högst upp. Detta på grund av panoramaannonsen, vilken puttar ner bloggen några steg -inklusive menyn, vilket i sin tur resulterar i att den ligger precis mitt på inläggen hela tiden en scrollar.
Och annonserna är obligatoriska på ett gratiskonto hos blogg.se.
En får inte heller bestämma var dessa annonser ska ligga, utan det är förbestämt av blogg.se.
Det står till och med bakom annonskoden i kodmallen: "Få ej tas bort eller flyttas". (Tror faktiskt att om en skulle prova så går inte mallen att sparas, utan det kommer upp "Error -fel på rad ---".
Blogg.se´s annonsplatser ligger alltså högst upp på bloggen (panoramaannonsen) samt mellan inläggen.
Och det är angående det senaste som min info handlar om...
 
Jag tror det är under de två (2) första inläggen som det ligger annonser, MEN jag tror det är förberett för att komma fler. Jag har nämligen sett att det är onödigt stora glapp mellan alla inlägg. Kollade designmallarna innan jag publicerade, och det ser ut som det ska.
Därför tror jag som sagt att det kommer komma fler annonser.
Men ifall det är någon som tänkt på, eller stör sig på, att det är typ 1,5 dm mellan inläggen på min blogg, så är jag medveten om det, men att det tyvärr verkar som att det inte är något jag kan göra något åt.
Förrän jag har råd med Pro igen dårå ;-)
 
Och ja, jag vet att det finns adblock, vilket blockerar annonser.
Men helt ärligt vill jag inte installera det på min dator (i min webbläsare).
Anledningen är att när jag gör designer vill jag helst se hur de ser ut med annonser, just eftersom jag inte alltid har pro. Och eftersom alla trots allt inte har adblock (även om det är många) så vill jag veta att inte DE ser min blogg helt konstigt.

Tack för din tid!
Nu är det den tiden på året igen.
Den tiden då alla människor lovar saker hit och dit. Nyårslöften är det en ser var en än tittar i sociala medier-världen.
Jag hade först inte tänkt publicera ett sådant här inlägg, men så ändrade jag mig. Mest på grund av brist på annan inspiration idag ;-P
Den skillnaden jag gör är dock att jag inte ger några nyårslöften längre. Slutade med det för flera år sedan. Känner att just nyårslöften är något som oftast låter fint vid tolvslaget, men när de första veckorna i januari passerat är också dessa löften ett minne blott.

Därför brukar jag, om jag någon gång skulle "avge" något, ha Nyårsmål.
Sådant jag gärna vill uppnå under det kommande året, men som inte ger samma press som ordet "löften".




Komma igång med min minimalistiska resa igen.

Ni som följt mig länge vet att jag för drygt två år sedan drog igång mitt stora rensande och kom en bra bit på väg mot en mer minimalistisk livsstil.
Det senaste året har detta tyvärr stannat upp lite, vilket jag tolkat som att jag behövt tid för att liksom ”bo in mig” i det nya och känna efter vad som passar just mig.
Vad jag kommit fram till är att jag inte saknat en enda grej jag gjort mig av med, att jag älskar att ha färre saker omkring mig och att jag verkligen gillar tanken på att leva mer minimalistiskt och hållbart.

Rensa en andra omgång.
I linje med förra punkten skulle jag verkligen vilja komma igång med att rensa lite mer här hemma. Känner oftare och oftare att jag inte har det så utrensat som jag egentligen vill ha det.

Fortsätta plastbanta och lära mig mer om den hållbara livsstilen.
I ärlighetens namn tycker jag faktiskt att jag lyckades banta bort en hel del plast från mitt hem förra gången. Men det kan fortfarande bli bättre, och när det gäller vissa saker så har jag börjat halka tillbaka lite grann.
Men jag är som sagt genuint intresserad av hållbara val och s.k. ”sustainable living”.
Sådant som gör gott för vår planet.

Laga mer mat.
Menar inte att jag inte brukar laga mat, men en av anledningarna till att jag tyckt matlagning är så tråkigt är att jag bor själv… och det är ju alltid roligare att laga mat om man är flera.
MEN i och med att jag börjat arbeta inom kök så har jag ju fått ett stigande intresse för just matlagning, och jag vill verkligen göda detta intresse på bästa sätt så att det inte svalnar igen.

Skriva mera.
Jag skulle verkligen vilja ta tag i det här att försöka skriva en bok. Det kliar i fingrarna hela tiden numera, men jag kommer liksom inte igång.
Kan 2019 bli året då jag lyckas få ihop till en egenskriven bok?
Funderar på att avsätta speciell tid just till att skriva, även om jag inte har så mycket inspiration. Har läst sådana tips från författare –att alltid skriva något, oavsett vad det är.

Mer feminism på bloggen?
En sak jag tänkt på angående bloggen, är att jag så gärna skulle vilja skriva fler feministiska texter. Kruxet är att jag inte vet hur jag ska göra. Hur jag ska skriva. Vad jag ska skriva om.
Vad jag kan skriva om…
Jag vill ju dels skriva på ett bra sätt, med något annat än bara tankar som bakgrund.
Plus att jag inte vill ”lägga mig i” sådana ämnen inom feminismen där jag faktiskt inte har tolkningsföreträde.
Dessutom finns det redan så många som skriver så mycket BRA feministiska texter, att jag samtidigt funderar på vad jag överhuvudtaget skulle kunna bidra med.
Men som sagt; det är i alla fall en liten dröm jag haft de senaste månaderna. Att skriva mer om feminism.


----------------------------------------
I övrigt är väl mitt mål att göra 2019 till ett ännu bättre år än 2018, vilket jag i och för sig inte riktigt vet hur det skulle gå till. Jag vet inte ens OM ett år kan bli bättre än vad 2016, 2017 och 2018 varit…Speciellt 2018 har varit ett riktigt guldår i mitt liv; som vanligt tack vare mitt jobb!
Och att jag under året till och med blivit tillsvidareanställd är ju bara grädde på moset!


Har du några nyårslöften i år? Eller har du Nyårsmål?
Hur var ditt 2018? Toppenbra? Kunde varit bättre? Glad att det är över?
Vad har du för förhoppningar på 2019?
Ser du nyår som en "nystart", eller har du någon annan tid på året då du har din nystart?
Skulle vara intressant att få läsa om era nyårstankar :-)
 
Bjuder på några detaljbilder från min julgran (fotade julaftons förmiddag).
Nu är både julen och nyårsafton över och vi skriver alltså ett helt nytt år. 2019.
How did that happened??
Finns det någon mer än jag som tycker 2019 låter så...futuristiskt? Nästan overkligt att vi bara är ett enda år från 2020!
Jag menar; det var ju NYSS vi stod och väntade på att klockan skulle slå över till år 2000!
Och vi minns väl alla den extrema hysterin kring millennieskiftet... Då när all elektronik skulle slås ut, jorden skulle gå under och... ja, ni vet ;-P
Nu är vi här, nästan TVÅ DECENNIER senare! Och med mer elektronik än någonsin...
 
 
 
Julafton 2018
 
Egentligen vet jag inte riktigt om det finns så mycket att skriva om julafton.
Den innehöll samma saker som julafton alltid gör, och samma traditioner som de allra flesta känner igen.
Men ändå; bara för att i alla fall skriva några ord.
Morgonen och förmiddagen innehöll väl ingenting speciellt egentligen, som det brukar. Eftersom det inte brukar ta någon större tid för mig att göra mig iordning så tog jag det mest lugnt.
Ungefär mitt på dagen packade jag in julklapparna i bilen och åkte hem till Hortlax, där vi i vanlig ordning skulle fira jul.
 
 
Vid 14-tiden åt vi julbord, vilket faktiskt blev mitt första och enda den här julen.
Efter det var det dags för de som ville att kolla på Kalle, även det i vanlig ordning.
Här har jag dock ett litet minnesgap, eftersom jag somnade en stund och tyvärr råkade sova över efterrätten. Vaknade efter det, och då var det inte länge kvar innan det var tid för julklappsutdelning.
Nu när vi återigen har barn med på julaftonen så har Tomten gjort comeback hos oss.
Sedan vi blev vuxna har vi mest bara haft så att några personer har delat ut klapparna "som vanligt".
Men nu har hen som sagt hittat vägen tillbaka till Hortlax ;-)
 
 
Jag blev bortskämd med så mycket fina klappar. Kommer dock inte att göra något "Mina julklappar"-inlägg, någon "Mina julklappar"-video eller sitta och rabbla upp vad jag fick.
Dels är det ju faktiskt ganska oviktigt för någon annan än jag och dels vill jag inte bidra till den här exkluderande hetsen i samhället om "vad fick duuuu?" Aldrig blir klassklyftorna så tydliga som när julen varit. Inte konstigt att så många människor mår dåligt den här tiden på året!
Men det var inte vad detta inlägg skulle handla om; ville bara få med det.
 
Godaste julmusten ever!!
 
 
Nyårsafton 2018
 
Till skillnad från julafton betyder nyårsafton inte lika mycket för mig. Har till exempel inga direkta traditioner för den här dagen. Oftast brukar jag bara befinna mig för mig själv hemma.
Okej, visst kan jag väl erkänna att jag kan känna ett litet stygn av ensamhet exempelvis vid middagstid och vid tolvslaget.
Men annars går det absolut ingen nöd på mig.
Att umgås med mycket folk, speciellt i typ festsammanhang, dränererar oftast så mycket av min energi att det tar en sådan tid att återhämta mig efteråt.
 
Därför tillbringade jag också denna nyårsafton hemma för mig själv.
Gick runt och myste här hemma med levande ljus, mysbelysning, god mat och lite fotande vid tolvslaget.
 
 
Och så den obligatoriska chokladasken under julen... :-)
 
Mina favoritbilder från Julafton 2018.
 
 
För övrigt vill jag bara lägga till en extra information, som inte har med själva det här inlägget att göra...
Jag vet att det är störande just nu med min design. Bland annat att toppmenyn följer med när en scrollar och att headern har hoppat ner på grund av den blaffiga annonsen som dykt upp igen.
Anledningen till detta är helt enkelt att min PRO-period har gått ut, och jag har inte förnyat den ännu.
Ville ju gärna betala räkningarna och beräkna matkostnader innan jag går och köper något som ett Promedlemskap på bloggen ;-P
Plus att jag har den årliga bilskatten den här månaden. Och så har det varit jul.
Men vi får se...
Jag håller i alla fall på att fila på en annan design, som inte har menyn högst upp och alltså inte skulle påverkas av blaffannonsen (panoraman).
Men tills dess måste ni stå ut en stund med läget för närvarande.
Ville i alla fall bara flika in detta meddelande, ifall det varit någon som undrat/undrar :-)