Trevlig måndag allihopa!

För min del är det alltså första officiella semesterdagen (eftersom det hade varit helg i vilket fall som helst)! Och vad har jag gjort hittills den här förmiddagen? Just det, ingenting! Jag har...eh...inte ens kommit mig ur nattlinnet.

Men så får första semesterdagen vara? Right?

BÄSTA känslan var trots allt att larmet på mobilen INTE rinde första gången klockan 04:00! Ja, det kaaan vara så att jag brukar ha tre larm; ett klockan 4, ett halv 5 och ett klockan 5. Lite organiserad snoozing, kanske man kan kalla det hehe ;-P

Och ja, jag vet att snoozing inte är det bästa, men jag behöver att larmet börjar ringa i tid för att min hjärna ska klara av att förstå att det "snart är dags att kliva upp".

Med det sagt; NU behöver jag i alla fall inte tänka på det! För det är SEMESTER!

 

Däremot har jag en konstig känsla i kroppen... kan inte sätta fingret på varför, men jag känner mig nästan skyldig nu när jag har semester i år.
Det känns som om jag gör något förbjudet som är hemma såhär mitt på dagen en vardag.

Brukar inte känna på detta sätt, så antar att det kan ha något att göra med vetskapen om att det är så flera yrken vars semester hänger löst i år. Att det inte ens är säkert att de kan få sin semester. Jag försöker verkligen att inte tänka så, men det går inte riktigt. Känner mig nästan taskig mot typ alla andra nu när jag blivit beviljad mina fem veckors semester.

Och återigen; jag vet att det inte går i längden att tänka på det stättet, men jag kan inte hindra det.

 

Nåja, vi kanske ska svänga detta inlägg innan det blir alldeles för deppigt.

Som sagt har jag inte gjort någonting idag, men en sak har jag i alla fall fått till. Bytet till den nya designen här på bloggen.

Vad tycks? Jag har faktiskt plockat bort lite saker den här gången och på så sätt gjort det hela lite mer städat.

Bland annat tog jag bort hela bloggarkivet. Eller ja, jag har ju såklart sparat ner koderna till det (ifall jag ändrar mig) men just nu tyckte jag mest det skräpade ner bloggen. Trots att jag hade det längst ner så var det så extremt mycket länkar.

Och jag liksom fått för mig att det ändå inte är särskilt många människor som klickar sig igenom arkivet på en blogg. Klickar man sig runt gör man oftast det via kategorierna.

Så nu provar vi den enklare varianten med bara kategorier samt länkar till mina sociala medier.

 

 

Helgen då?

Tja, i vanlig ordning har den gått i lugnets tecken. Dock var jag på 6-årskalas i lördags; mitt äldsta syskonbarn fyllde sex år i fredags! Helt otroligt! Han var ju nyss bebis, och nu är det alltså dags för Förskoleklass till hösten...
Lilla Elias, som NYSS föddes, går in i skolpliktens värld om mindre än två månader! Vad hände??

 

 

Först vill jag börja med att säga ett ord: SEMESTER! ... SEMESTER, SEMESTER!!!
Okej, det blev ett ord tre gånger. Men känslan går inte beskriva i ord.

Idag klockan 15:30 gick jag alltså på SEMESTER! Fem veckors sweet ledighet!

Semester måste vara det bästa ordet i den svenska ordlistan, det är då ett som är säkert.

Dessutom har också LÖNEN kommit idag, då den 27:e är imorgon lördag.

Jag menar; få semester och lön på samma dag... Kan det bli mer perfekt??

 

 

I övrigt tänkte jag inte skriva särskilt mycket idag, då jag är väldigt trött plus att det är ganska sent. Men ville dock få upp detta inlägg, då jag faktiskt verkar ha hamnat i ett bloggflow den här veckan. Vilket i och för sig beror på att jag haft en massa bloggmaterial (bilder) att visa.

Detta är alltså de sista bilderna från fotodagarna vid midsommar.

De här har dock ett lite annat tema än de tidigare, då det är de sista jag tog innan jag åkte hem den där natten (morgonen). Färgerna började se lite blaskiga på bild, men blev genast intressanta igen när jag skiftade till svartvitt med lite extra kontrast.

 

Bilderna i detta inlägg är fotade vid den skatepark som ligger vid Norrstrand.

 

God tisdag på er älskade människor!

Idag tänkte jag att vi skulle fortsätta på temat "Bildbomber från midsommarhelgen". Hoppas det är okej med er, men efter de FINA kommentarer jag alltid får på mina bildinlägg så har jag förstått att ni gillar fotografier :-D

 

Ska vi vara ärliga så är ju den här tiden på året den absolut ULTIMATA för fotografering!

Det blir aldrig mörkt, så vi behöver inte en gång under dygnets 24 timmar kämpa mot klockan för att hinna fånga ljuset. Okej, möjligtvis om man vill fota i gyllene timmen men ni fattar vad jag menar.

Detta gäller ju såklart för oss som bor här uppe. Men jag tror ni fattar utan att jag måste dra en massa disclaimers ;-)

Dessutom, apropå gyllene timmen så kom jag precis på att den ju är typ DUBBELT så lång här uppe hos oss runt midsommar...

Jag menar; först gyllene timmen inför solnedgången och sedan gyllene timmen i samband med soluppgången. Sedan, eftersom solnedgång och soluppgång bokstavligen går ihop så blir det ju typ "två gyllene timmar"!

 

Vet inte hur många här som stannat uppe en hel sommarnatt enbart för att t.ex. fotografera, men jag kan säga att det är så ini h-vete VÄRT DET!! Det är VÄRT den sömn man förlorar! Speciellt om man nattugglar för att fotografera.

Jag menar, du kommer liksom in i ett rus av lycka bara av att vara utomhus klockan två på natten när det är dagsljus. Jag lovar; du tänker inte ens på att "jag border egentligen ligga och sova". Såvida du inte jobbar dagen efter förstås; då är det bara korkat att inte sova. MEN har du semester, eller att det är helg... SÅÅÅ VÄÄÄRT DET!!!

 

 

Natten till i söndags gjorde jag alltså en sådan nattlig fotorunda.

Till att börja med åkte jag ut till Öjebyn, då det trots allt brukar vara ett säkert kort. Mina magiska nattbilder över fälten med dimman är ju fotade där.

Tyvärr låg det ingen dimma över fälten den här natten, men jag tycker det blev skapliga bilder ändå ;-)

Hade hoppats på dimma, men det är ju som med Norrsken... Har man tur så har man.

Man får ställa om bildseendet lite bara, inte värre än så :-)

 

En liten disclaimer: På vissa av bilderna i detta inlägg ser det ut som det är relativt mörkt ute, men det är bara pga att de dels är fotade i motljus, och dels ville jag inte redigera dem för ljusa eftersom de underbara färgerna då blir så urvattnade.

 

 

För tre och en halv månad sedan gick jag på bio, för första gången på jag minns inte hur länge.

Den 8:e mars, på självaste Kvinnodagen, då Mia Skäringers fantastiska show No more fucks to give visades på biografer runt om i Sverige.

Sidenote: Tänk att när jag satt där på bion hade allting med Covid-19 inte dragit igång än. Jag såg denna föreställning på söndagen, och veckan som startade efter det var veckan då hela Coronacirkusen drog igång. Tänk att det snart är 4 månader sedan...

 

I alla fall så hade jag tyvärr inte råd att gå och se någon av NMFTG-showerna live, även om DET är det jag allra helst ville göra. SÅ jäkla COOLT det hade varit! Vilken upplevelse!!
Googlade lite snabbt och hittade att den bland annat sålt ut Globen 5(!) gånger och Scandinavium i Göteborg 6(!!) gånger. Plus alla andra ställen hon turnerade på...

 

När jag gick från bion den där kvällen kunde jag inte låta bli att känna ett litet stygn av sorg; skulle jag aldrig få se den showen igen?

Så ni kan ju ana mina känslor för ett par veckor sedan när jag såg en notis om att NMFTG skulle Börja Streamas På NETFLIX i Juni!

Och idag är dagen... Nu går alltså denna show att se hemifrån TV-soffan/datorn!! :-D 

Jag antar att det bara gäller Netflix här i Norden, men det är ju å andra sidan en svenskspråkig produktion så den skulle ju vara lite svår att ha på någon annan Netflix.

 

I alla fall - Recommend Recommend!!!
Så nu vet ni vad jag kommer pyssla med ikväll.

 

 

Jag gillar Mias talande mening i introt:

"Nu har männen pratat sedan dinosaurierna dog ut, så det här är mina två timmar".

 

 

På Netflix från den 17 juni 2020

 

Som vi alla vet kommer det här minst sagt att bli en annorlunda sommar. Mycket annorlunda.

Och fortfarande så oviss om jag tänker på att jag inte har en susning om vad som ska hittas på under semestern.

Jag menar, även om jag stör mig på mängden människor under PSG och bristen på framkomlighet i stan under PDOL så kommer jag att sakna dessa evenemang. De liksom ÄR Pitesommar.

PSG är lite som "inkörsporten" till semestertiderna (turneringen skulle ha gått av stapeln nästa vecka) och PDOL känns lite som en milstolpe som på sätt och vis avrundar semestern, då den alltid anordnas sista veckan i juli.

Det ligger nog ändå en del i ordspråket Man vet inte vad man har förrän man förlorar det...

 

Så vad ska man jag då hitta på att sysselsätta mig med denna annorlunda sommar? Inte för att jag brukar ha direkta planer i vanliga fall heller, men det känns ändå som om allt är lite upp och ner och fram och bak och ut och in i år...

Kanske ska jag försöka åka och fota någonstans jag aldrig fotat förut? Men var kan det vara? Känns som om jag varit typ överallt runt omkring Piteå.

Som det ser ut har jag fem veckors semester i år (ja, jag fick den 5:e veckan beviljad trots allt).

Fem veckor av härligt fantastiska SOVMORNAR!

Dock måste jag erkänna att jag känner någon slags hatkärlek till sovmornar. Då jag är extremt morgontrött älskar jag att sova ut, men samtidigt avskyr jag att "sova bort halva dagen". Om jag exempelvis sover till kl 10-11 på förmiddagen så känns det som om hela dagen är förstörd.

Så jag ska försöka kombinera det på något perfekt sätt, för en sak är då säker... Jag kommer INTE att ha mobillarmet inställt på 04:00! Och inte 05:00. Och inte 06:00.

 

 

Alltså; tiden innan midsommar (typ de två veckor som leder upp till Sveriges näst största helg) är verkligen sagolik! Jag älskar den.

Då när allting blommar som allra vackrast.

Vi har försommargrönskan och vi har blommorna. Samtidigt. Dessutom årets ljusaste vecka.

Jag känner mig närmast lyriskt förälskad i den här tiden på året. Förälskad i naturen.

 

Vi måste dessutom passa på att njuta allt vad vi bara kan, för även om tiden efter midsommar också är härlig så blommar den inte på samma sätt.

Tiden efter midsommar är mer grön, och tiden innan är mer blommande.

Dock innebär ju tiden Efter Midsommar Rallarrosorna. Jag vet inte riktigt varför, men jag älskar Rallarrosor.

Dock inte lika mycket som SYRENER! De som blommar NU.

Om jag någon gång i livet skaffar hus vill jag väldigt gärna ha en eller två Syrenbuskar på gården.

 

Hortlax kyrka

Här har jag startat tio sommarlov.

Här har jag firat tio skolavslutningar.

Efteråt samlades allihopa klassvis utanför kyrkan. Hur det såg ut kan ni se på denna bild.

Här togs det mycket bilder (bara analogt på den tiden ;-)) , byttes kompisrosor, kramade lärarna (i alla fall i låg -och mellanstadiet) och jag tror det var här och nu som läraren fick sin examenspresent av klassen.

Sedan ja... då skingrades alla och var familj åkte hem till sina firanden.

Kan hända att olika kompisgäng umgicks här också, det vet jag inte. Jag hade tyvärr inga vänner under uppväxten pga blyg, men det har jag skrivit om tidigare. Drar inte upp det igen.

I alla fall; min familj åkte alltid hem till oss tillsammans med mormor & morfar, farmor & farfar samt morbror.

Där fikade vi den gräddtårta mamma alltid gjorde till examen. Vi tog också den årliga syskonbilden på bron utanför huset. Entusiasmen över den traditionen har väl varit lite... upp och ner, men i efterhand är det faktiskt rätt roligt att ha de bilderna.

Vi har ju faktiskt tagit samma bild vid samma tidpunkt varje år hela barndomen.

 

 

 

Den var inte extremt olik Norrbyexamen, men några skillnader som jag ändå vill adressera.

Under högstadietiden var det inget flaggtåg från skolan på morgonen, utan vi samlades i kyrkan.

Det var också så att det bara var niornas familjer som fick vara med inne i kyrkan.

Dels för att - obviously - det är så speciellt att gå ut grundskolan, och eftersom alla inte skulle rymmas i kyrkan så prioriterades 9:ornas familjer.

Det var ju dock lugnt, eftersom kören såg lite annorlunda ut här.

Istället för att alla klasser skulle gå fram och sjunga, så hade vi Examenskören. Den fick man, om man gick i nian, anmäla sig till om man ville.

Vi hade inga antagningsprov eller något sådant, utan alla som ville fick vara med.

Detta är jag så otroligt tacksam över; jag kan nämligen inte sjunga, men jag ville inte missa känslan att vara med i examenskören.

 

Efter avslutningen i kyrkan gick vi tillbaka till skolan, där alla klasser samlades i sina respektive hemklassrum. Nej, vi hade ingen aula eller samlingssal på någon av mina två grundskolor.

7:an - Typ säga glad sommar och sedan gå hem.

8:an - Få våra betyg, säga glad sommar och sedan gå hem.

I 9:an däremot samlades alla klasser (9 A-D) i matsalen för att avslutningsfika tillsammans med lärarna. Efter det samlades respektive klass i sitt klassrum för att få betyg.

 

 

 

Igår lånade jag hem mina föräldrars stora box med gamla fotografier; alltså bilder från vår barndom.

Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar nostalgi och kan riktigt nörda ner mig i det.
För mig är det med nostalgi lite som med fotograferingen -jag tappar väldigt lätt bort tiden när jag väl går in i det.

Och just att sitta och titta på gamla bilder från min egen barndom är så lugnande för mig. Det är liksom som att sitta och titta på ett helt annat liv. Ett liv som inte innehöll ett enda problem i världen.

 

I alla fall, när jag satt och kollade igenom bilderna kom jag till den här ↑.

Jag vill minnas att den är tagen när jag och min syster skulle sova första natten i den våningsäng vi nyss fått, och det får mig att tänka på att den här sängen är beviset för att jag talar sanning när jag brukar säga att jag kan sova mig igenom allting. Precis ALLTING!

 

Jag personligen har självklart inget minne av denna händelse, men har fått den berättad för mig.

Eller ja, historia och historia. En väldigt kort historia då, men ändå ;-)

Det var nämligen så att en kväll ett tag efter att vi somnat, så hade våra föräldrar plötsligt hört en hård smäll.

När de kom in i rummet hade jag helt sonika ramlat ner från överslafen. Tydligen visade det sig att jag rörde mig mycket i sömnen redan då.

Det roliga, och mystiska, i kråksången var att jag aldrig ens vaknade när jag ramlade ner. Jag sov mig alltså igenom att ramla ner från övervåningen till en våningsäng...

Kan säga att det första som fixades efter den händelsen var en "sarg" som kunde stoppas ner längst långsidan ;-)

 

Önskar verkligen att det var möjligt att "skänka bort" sömn man inte behöver, så att säga. Brukar tänka på det varje gång jag pratar med någon som har sömnproblem.

 

 

Jag är tyvärr varken eller. Jag har fått förbannelsen att vara BÅDE morgontrött och kvällstrött...

 

Idag efter jobbet hände något mycket ovanligt... Efter att jag åkt hem och gjort mig bekväm här kom jag mig faktiskt för att dra med mig kameran på ett litet äventyr. Eller ja, äventyr och äventyr... Men ordet passade fint in i texten ;-)

Målet var att fota några bilder till fredagens inlägg, men när jag väl var ute i det vackra vädret blev det ju en hel del andra bilder också.

Hittade bland annat dessa små söta Skogsstjärnor.

Tyvärr är de så små att ett macroobjektiv varit att föredra framför mitt 50mm´s, men man tager vad man haver som det så fint heter :-)

Och ja, jag blev faktiskt ovanligt nöjd.

 

 

Bilderna i detta inlägg är två år gamla; fotade en fantastiskt underbar Julinatt 2018. Ni vet, Den Där Sommaren...

Dessa bilder, trots att de är så pass gamla, hör fortfarande till mina favoriter. Måste få säga att jag blev ovanligt nöjd med dem.

Varenda jäkla gång jag tittar på dem får jag ett sådant sug efter att flytta ut på landet. Tänk att ha utsikter som dessa bara genom att gå ut genom ytterdörren.

Kanske en dag... Kanske. Vem vet. Det är mycket kvar av livet, och eftersom jag aldrig kommer få det jag allra helst vill ha så får jag satsa på mina andra drömmar.

 

Eh... ja, det här inlägget skulle ju egentligen ha publicerats i lördags eftersom det var "rätt datum" då. Kruxet var att jag kom på det på kvällen, fotade bilderna men sen... ja, eh... så somnade jag ifrån allting. Stor chock va ;-P

Nåja, bättre sent än aldrig heter det va :-)

 

 

I lördags, alltså den 6:e juni - på självaste nationaldagen - var det 17 år sedan jag tog Studenten.

Sjutton år.

Var sjutton (no pun intended ;-)) tog åren vägen??? Det närmar sig tjugo år med stormsteg. Jag menar; det är betydligt närmare 20 år sedan än 10 år sedan.

Och ja, jag är fullt medveten om att sådant här är en rätt löjlig grej att uppmärksamma. Det är så länge sedan, och sjutton är ju inte direkt ett "jämnt årtal".

Men jag ÄR nostalgisk och drömmer mig lätt bort (och tillbaka), så jag kan helt enkelt inte hjälpa det.

 

Jepp, vår studentdag sammanföll med självaste Nationaldagen. Det var två år innan dagen blev en "röd dag", alltså nationell helgdag.

Kunde också inte låta bli att tänka på att om det inte varit skottår i år så hade 6:e juni varit en fredag, precis som 2003.

 

Glömmer nog aldrig den dagen; minns fortfarande precis allting. Jag minns hur jag kände. Jag kastades fram och tillbaka mellan glädje och sorgsenhet.

Högstadiet var en tid jag hade HATAT (minst sagt) och jag är fortfarande idag glad över att den tiden i mitt liv är över. Men gymnasiet var något helt annat. Jag ÄLSKADE min tid på gymnasiet, och helt ärligt ville jag inte sluta. Hade någon kommit och sagt på studentdagen att "ni måste gå ett år till", då hade jag jublat inombords. Låter löjligt det också, men det var så jag kände.

Jag älskade min skola (Strömbackaskolan, Piteå), jag älskade min linje (Barn och fritidsprogrammet) och jag älskade min klass (BF3A+B).

 

Ja, jag var fortfarande extremt blyg då vilket betyder att de flesta av mina klasskompisar förmodligen inte minns mig idag (gissar jag). Jag var inte direkt en person som utmärkte mig.
MEN ändå... ändå minns jag gymnasietiden med värme.

Jag minns att jag kände en trygghet i den klassen som jag inte känt i grundskolan, och då gick jag ändå i samma grundskoleklass i 10 år, jämfört med gymnasiets tre.

 

 

Som ni märker har jag äntligen kommit till skott och bytt headerbild, så nu är det vår även på bloggen.

Det var ju minst sagt på tiden, då min förra bild var fotad ute på isbanan någon gång i december...

Nu har det fått flytta in lite härlig skir grönska även i min header :-D

Ser ni inte den nya bilden; uppdatera webbläsarfönstret.

 

–~~–~–~–~–~–~–~–~–~–~–~–

 

Det finns en blogg jag har följt typ ända sedan jag hörde ordet blogg för första gången 2007, och det är Nevnarien; den otroligt duktiga kreatören Elin Kero. Den bloggen är, likt Jonna Jintons, liksom en fristad att gå in på när jag känner mig stressad. Rekommenderar start, om ni inte redan följer!

I alla fall; i veckan publicerade Elin ett inlägg på bloggen och under tiden jag läste det insåg jag att hon så bra sätter ord på EXAKT det också jag känner inför min egen blogg!

 

Det känns som jag glider längre och längre ifrån bloggen, och det blir svårare och svårare att hitta tillbaka. Tror det kan bero till viss del på att det de senaste åren blivit så hård konkurrens mellan de olika sociala mediekanalerna -för att de är så pass många nu.

Jag menar; Youtube är STORT eftersom det oftast är lättsammare att kolla på en video än att läsa en blogg (man kan dessutom ha en video på i bakgrunden).

Instagram är snabbt och enkelt och det kräver inte direkt sådär jättemycket att scrolla genom sitt flöde där (beroende på vilken typ av konton man följer förstås). Samma med Facebook.

Bloggarna har haft sin storhetstid, och även om de finns kvar så är det fler och fler som slutar blogga.

Är det då kanske vad jag också ska göra? Stänga ner? Ta en paus på obestämd tid?

Men precis som Elin skriver i sitt inlägg, så älskar jag också att skriva! Jag älskar min blogg och vill inte lägga ner.

Jag VILL skriva, skapa och dela med mig av det här.

Jag får "ångestliknande" känslor när min uppdatering är usel, men vetskapen om att bloggen överhuvudtaget inte skulle finnas där klarar jag inte av.

 

Som sagt; min blogg har varit på glid de senaste åren och jag känner verkligen hur jag håller på att tappa greppet om den.

Även jag känner att det snart måste hända något drastiskt, men jag vet inte vad.

Tidigare när jag behövt förnyelse har jag ju oftast ändrat design, men det känns som det sitter djupare än så den här gången. Visst att ändra design skulle vara ett steg på vägen, men det kommer inte räcka. Det är något annat.

Ni kanske förstår att jag inte riktigt vill ge upp om den här.