Om exakt en månad är det dags att plocka fram julen. Då är det första adventsveckan.

Även om det känns som det NYSS var julen 2018 så känner jag att jag faktiskt längtar lite grann till den här december.

I och för sig har jag alltid tidigare gjort det... förutom förra året.

Vet inte varför, men 2018 hade jag liksom ingen julfeeling -knappt när det blev december.

Jag känner fortfarande inte för att överdekorera, men jag längtar efter att plocka fram stjärnor, ljusstakar och lite sådant.

Under den kommande tiden älskar jag att gå och titta mot fönster när jag är ute. Det är så mysigt med alla ljuspunkter. Det liksom motar undan detta dystra mörker under några veckor.

Men som sagt; än är det en månad kvar.

 

 

Nästa vecka (v.44) är det i alla fall höstlov.

I och för sig ingenting som påverkar mig eller andra arbetande vuxna utan skolbarn.

Det är alltså skolorna som har lov -höstterminens enda lov.

Jag jobbar ju som sagt på förskola (kök) och i sanningens namn så är det otroligt olika hur höstlovet påverkar förskolor. Det kan bli stora "bortfall" i barnantal, men det kan också vara så att det inte är sååå stor skillnad jämfört med normala veckor.

Detta beror såklart på om det är många barn som har äldre syskon och om föräldrarna kan ta ledigt (eller fixa på annat sätt) samt om förskolan i fråga har många 15-timmarsbarn.

 

Därför kan det variera väldigt mellan förskolor hur det ser ut på smålov som t.ex. höstlovet.

 

 

Fredag idag alltså. Alltid en bra dag, och speciellt som det är lön idag (eftersom den 27:e är på söndag).
Vad som däremot var betydligt mindre roligt var synen som mötte mig när jag klev in genom dörren hemma, efter jobbet.

Allting var frid och fröjd imorse, men när jag kom hem badade badrummet...

Stopp i avloppet.

Vatten över HELA golvet inne på toaletten, och även det som följer med när det handlar om avloppsvatten... En massa äckel-päckel-gojs-skräp. Skitäckligt!

 

Tänkte att vi skulle köra lite på Throwback-spåret idag igen.

Jag upptäckte nämligen att det är precis på dagen 8 år sedan jag och fyra andra Pite/Arvidsjaursbor reste ner till Belgien för en två veckors praktik.

 

Ibland är måndagar jobbiga.

Ibland är måndagar helt okej.

Ibland är måndagar jättebra.

Ibland är måndagar totalt helt jä*la fantastiska!

Kan ni ana vilken måndag jag haft idag? ;-)

Utan tvekan sista alternativet!

 

Den här dagen - den här veckan - började som alla andra.

Jag klev upp och i vanlig ordning och åkte till jobbet. Fixade mellisdisken, frukost, salladsbuffé, lunch, lunchdisk, mellis. Ja, de typiska köksuppgifterna helt enkelt. Ingenting konstigt. Såsom mina dagar sett ut de senaste fyra åren. Ja, inte på samma ställe då, men ni fattar.

Men just den här dagen skulle visa sig avslutas på det mest underbara sätt...

 

Ungefär en halvtimme innan jag slutade ringde min chef (arbetsledarna på Måltidsservice är världens bästa, ska tilläggas!).

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig i text från och med nu, eftersom tankarna bara rusar runt i huvudet. Jag vill skrika rakt ut till hela världen, men ingenting sammanhängande.

I alla fall så erbjöd hon mig en tillsvidareplacering i det förskolekök där jag jobbar just nu!

 

Tillsvidareanställd är jag ju sedan förra hösten; jag har alltså varit fast anställd inom Måltidsservice, men utan att ha ett eget ställe. Har varit fast anställd med månadslön men gått på längre vikariat i andras kök.

Detta betyder att jag varit garanterad jobb, men inte var.

Från och med NU har jag en fast plats!

Jag har inte längre någon stopptid på hur länge jag ska vara på ett ställe; typ "jag är här en månad till", "jag är här den här terminen", "jag är här det här läsåret", "jag är här tills sommarjouren börjar" o.s.v. Jag behöver aldrig mer tänka/säga så!

Jag behöver inte längre fundera över "var jag ska jobba sen".

 

Det är MITT ställe!
Det är MITT kök!

Jag jobbar inte längre för någon annan.

Om jag är borta så vikarierar en annan person för mig.

MITT.EGET.STÄLLE!!!

 

Det finns bara tre anledningar till att jag skulle lämna min nuvarande arbetsplats från och med nu:

• Jag själv säger upp mig.

• Jag går i pension.

• Jag gör något superdumt och får sparken (HIGHLY unlikely!!)

 

Med andra ord; detta förskolekök kommer jag inte lämna för att min tid går ut. Det kommer att i så fall vara mitt eget beslut på så sätt att jag säger upp mig eller söker mig till något annat kök.

Jag har alltså idag fått den fantastiska tryggheten i att ha en arbetsplats där jag kan stanna tills jag går i pension om jag så vill!

 

Just nu är jag otroligt tacksam över jordens dragningskraft, annars hade jag svävat uppe bland molnen vid det här laget.

I bilen på vägen hem var jag såååhär *visar en millimeter med fingrarna* nära att börja gråta av lycka.

Och JA, jag vet hur allt detta låter. Jag VET att det låter som jag överdriver så överjordiskt.

Men ni anar inte vad fast jobb och eget arbetsställe betyder för mig!!

Jag var arbetslös i vad... tio år? Mer? Nästan hela mitt vuxna liv, och helt plötsligt hittade jag Måltidsservice. Ett yrke jag upptäckte att jag faktiskt var BRA på, någonstans där jag verkligen passar in, och där jag faktiskt gjort lite av en kometkarriär!

Det betyder så extremt mycket för mig. För mitt självförtroende. För mitt psykiska välbefinnande.

 

Jag känner äntligen att jag fått bli en del av samhället, om ni förstår hur jag menar.

Tanken är absolut inte att klanka ner på de som är arbetslösa, eller de som av olika anledningar inte kan arbeta. Som sagt så vet jag exakt hur det känns att befinna sig "på sidan om" samhället på det sättet. Det är en fruktansvärd känsla.

Jag tar därför inte mitt jobb för givet heller, utan är så oändligt tacksam över att jag fått den här chansen!

Förmodligen är det därför som denna text, som egentligen handlar om något som går att berätta i två meningar, blir så extremt lång. Jag kan helt enkelt inte sluta skriva om det. Sluta prata om det. Sluta tänka på det.

 

Kort och gott; Det här var den bästa måndagen någonsin!

 

 

Så är vi här då alltså. Vinter.

Såhär ↑ såg det ut på marken här i Piteå imorse, och det ligger fortfarande kvar.

På vägar är det i och för sig inte vitt längre, men det är ju för att det endast är ett tunnt, tunnt, tunnt flis och på gatorna är det ju en ständig ström av bilar.

 

Vad har det varit för torsdag i övrigt då? Vad har hänt i mitt liv?
Ja ni... ingenting utöver det vanliga. Jobb och ... ja, that´s it.

Har kommit upp i heltid denna vecka, eftersom jag har städning av en förskoleavdelning efter köksjobbet. Kanske blir det samma under de kommande veckorna också, men har inte fått veta något ännu.

I och för sig har jag så gott som heltid bara genom köksdelen; på förskolan jag är just nu är det ändå 7 timmar/dag. Tror det kan vara strax under 90%. Kanske 87-88-89-någonting, och ska jag vara helt ärlig så känner jag att den tiden fungerar alldeles lysande.

Detta har bidragit till att jag inte känner någon stress över att "inte ha heltid".

Heltidsmåttet för en arbetsvecka är ju 40 timmar (8h/dag), och jag jobbar 35.

Förutom just precis nu då, när jag faktiskt kommer upp i 40.

 

Apropå mitt jobb...

Ibland kan jag inte låta bli att känna hur overkligt det faktiskt känns. Overkligt på sättet att jag faktiskt, äntligen, har hittat ett "vanligt" jobb som jag trivs med, som jag älskar och som jag är BRA på.
Det känns overkligt att jag äntligen har ett jobb med månadslön. En trygghet jag aldrig haft tidigare.

Jag har månadslön. Semester. Känslan av att jobba självständigt med eget ansvarsområde, inte bara vara den ständige praktikanten. Den som gör några veckors praktik någonstans, för att sedan bli arbetssökande på heltid igen, för att sedan bli inskriven i nåt nytt med ny praktik.

Den känslan av att faktiskt ha ett riktigt jobb... ett jobb jag får stanna på hur länge jag vill. Där orsaken till att jag skulle lämna det skulle vara att JAG säger upp mig. (Eller okej då, att jag skulle få sparken ;-)) Den känslan är sannerligen obeskrivlig!

Jag har ta mig sjutton jobb ända tills jag går i pension om jag vill!

 

Ska också säga att jag VET att jag tjatar för mycket om mitt jobb. Men det är så att dels tar det upp så pass mycket av mitt liv, och så fort jag ens nuddar vid ämnet dras min hjärna till alla dessa tankar. Helt plötsligt flyger de kors och tvärs genom mitt huvud utan att jag kan stoppa dem.

 

 

Vi fortsätter på spåret "återupplivning av gamla bilder", vilket kaaaaaan eventuellt ha liiiiiite att göra med att jag inte har några nya bilder just nu.

Ni som följt mig länge minns kanske dessa bilder; de jag fotade under den där extremt dimmiga dagen i oktober 2017.

Två år sedan alltså...

Så konstigt. När jag satt och lät dem gå igenom Photoshop nu i eftermiddag kändes det som det var nyss jag fotade dem!

 

Tänkte faktiskt inte babbla så mycket idag, utan låta bilderna bli inläggets huvudfokus. Tillsammans med den fråga jag ställer längst ner (alltså alldeles i slutet på blogginlägget).

 

 

 

För några dagar sedan satt jag och gick igenom mitt bloggarkiv lite sådär halvslött. Största anledningen var tanken på att det kanske kunde ge mig inspiration till nya inlägg.
Hittade i alla fall ett långt bildinlägg publicerat för exakt ett år sedan. Den 15 oktober 2018.

Och TÄNK vilken SKILLNAD det faktiskt kan vara på hösten från ett år till ett annat...

 

 

För exakt ett år sedan – oktober 2018 – hade vi sannerligen fantastiskt väder.

Hade egentligen glömt bort detta, men när jag såg det i mitt arkiv kom minnena tillbaka. En dag hade vi till och med en temperatur på 20 GRADER varmt! TJUGO GRADER! I oktober.

Kommer ihåg att jag sprang runt utomhus och fotade som om det varit sommar. Inga vantar. Ingen mössa. Ingen jacka. Bara jag och min Canon.

Men i år är detta minne just det...ett minne.

 

 

Den här hösten har inte bjudit på några sommaråterfall. Visst har det varit en del soliga dagar; det kan jag inte klaga på. Men det har INTE varit varmt! Strax över nollan bara, med minusgrader på nätterna.

Morgonfrosten gav sig till känna för några veckor sedan, och just nu håller den naturen i ett fast grepp längre och längre på förmiddagarna.

Till exempel idag... När jag åkte till jobbet på morgonen var det alldeles vitt på marken (och på min bil, störande nog!) och inte ens vid lunchtid hade frosten tinat bort.

 

Funderar faktiskt nästan (men bara NÄSTAN) på att ställa väckaren tidigt på lördag och, om det är soligt, bege mig ut för att fota lite i just frosten.

Men vi får se, eftersom snooza oftast känns mer lockande än att kliva upp i ottan när det är helg och därmed sovmorgon.

 

 

Idag har varit en rätt tung dag; på så sätt att jag varit borta hemifrån ungefär tolv timmar.

Åkte till jobbet strax efter kl.6 imorse, och kom hem ganska precis kl.18 nu under kvällen. Har mitt köksarbete som vanligt, sedan har jag städning på en annan förskoleavdelning denna vecka och efter det direkt till APT.

Dessutom; när jag kom hem var det bara sätta igång med tvätten då jag hade bokat tvättid.

Ska strax gå ner och tömma maskinerna, men ville komma igång med detta inlägg först. Medan jag väntat på tvätten satte jag mig nämligen med Photoshop och några bilder fotade igår kväll.

För vad gör man inte när mörkret kryper sig inpå oss likt en blöt filt av obehag? Jo, man får träna på sin egen kreativitet.

Sommaren och ljuset är ju faktiskt en väldigt ENKEL tid för fotografering. Som fotograf behöver en ju knappt anstränga sig för att få bra bilder. Därför, när jag tänker efter, så är ju mörkret nästan en BÄTTRE tid för fotografering. Det tvingar oss kameranördar att tänka i andra banor samt utmana vår kunskap och kreativitet.

 

 

Idag hade jag stora kameran i väskan, så när jag kom hem efter jobbet ryckte jag upp den och brände av några bilder. Okej, några blev drygt 40...

De hade nämligen målat dit rutorna på våran parkering, vilket betyder att jag inte kunde stå där precis när jag kom hem. Därför parkerade jag ett stenkast bort, på kyrkparkeringen (okej, bara pitebor vet vilken "kyrkparkeringen" är :-)) och på den typ två minuter korta promenaden passade jag alltså på att dokumentera mitt absoluta närområde lite.

 

Såhär ser det alltså ut just nu på min plats på jorden. Fullt med sprakande färger, och naturen håller som bäst på att förbereda sig för vintern. Första snön kan ju faktiskt komma när som helst nu; brukar ju vara någon gång i oktober.

Skiftade till vinterdäck på bilen i söndags, vilket känns väldigt skönt.

Snön överraskade mig för ett par år sedan då jag inte hunnit byta, och att köra med sommardäck i snömodd är bland det läskigaste jag varit med om! Gör jag INTE om!

 

Och nej, jag gillar fortfarande inte hösten.

Visst, det är kul att fota. Nästan den månaden det är som ROLIGAST att fota.
Men detsamma gäller för vintern. Det är helt underbart att komma hem med ett minneskort laddat med en massa mysiga winter wonderlandbilder. Men förutom fotoaspekten är dessa två årstider så gott som en enda lång sträcka jag försöker överleva mig genom.

Fanns inte julen där mitt i skulle jag inte klara av det.

Tycker dock vi lämnar det nu. Detta inlägg var inte tänkt att ha ett negativt fokus.

Istället fokuserar vi på den där aspekten jag faktiskt gillar - fotandet.

 

Det var pigga jästsvampar den här gången... Vet att jag gjorde dubbel sats, men ändå...

 

 

Idag är den fjärde oktober, aka Kanelbullens dag.
Detta betyder att jag sett bullbilder överallt på sociala medier. Vilken sida jag än gått in på, så gott som.

Faktiskt så har jag itne ätit någon bulle. Än. Har inte bakat något i förväg, utan tänkte att jag skulle göra det nu ikväll. Därav bristen på bullbilder till bloggen ;-)

Dock gjorde jag en djupdykning i bildarkivet och grävde upp några gamla dokumentationer av detta bakverk.

 

Bullar är egentligen inte mitt favoritbakverk, men tror det är mest för att jag bara gillar dem när de är nybakade. Är inte jätteförtjust när de varit frysta och sedan upptinade.

Däremot gillar jag mina egna! Det är inte så att jag har något speciellt eget recept eller så, men jag är skitbra på att baka bullar!