Helgen som gick var hyfsat händelsfattig. Som vanligt tog jag det mest lugnt.

Men igår, söndag, tog jag mig iväg till vallokalen och faktiskt röstade i EU-valet.

För hundra år sedan kämpade massor med kvinnor med näbbar och klor för MIN rösträtt! För att JAG skulle få åtnjuta denna mänskliga rättighet.

Känner att det minsta jag kan göra för att hedra dem och deras fantastiska arbete är att faktiskt gå och rösta.

Tänk egentligen... att så mycket saker som vi idag knappt reflekterar över; rättigheter vi idag tar för givna, har kvinnor som levde för 100 år sedan KÄMPAT för. Det är för OSS de krigat för bland annat rösträtten. Våra förmödrar som förtjänar all ära och respekt!

TACK!

 

 

Vad hände med 19-åringen som, iklädd denna mössa och vit klänning, på Sveriges nationaldag 2003 sprang ut genom Strömbackaskolans portar?

Hon som kommit in på Luleå tekniska universitet och hade siktet inställt på att bli Förskollärare.

Hon som trodde att hon utvecklats så mycket socialt under gymnasietiden, men inte hade den blekaste aning (då) om hur det VERKLIGEN skulle kännas att komma över sin blyghet.

Hon som inte ens nuddat vid en tanke om att arbeta i kök.

Hon som inte visste att det visserligen skulle ta 12 år, men till slut skulle hon äntligen hitta en plats - ett yrke - där hon känner att hon hör hemma. Ett yrke där hon på riktigt passar in.

 

Jag har Piteå kommun att tacka för så otroligt mycket!

Alla perioder i mitt vuxna liv då jag varit som lyckligast har en gemensam nämnare. Piteå kommun.

"Det är hit man kommer när man kommer hem". Yes indeed!! ♥

 

Jaha, hårdagen var ju en braaa dag...

Tänk om ni kunde höra mitt tonläge när jag säger den meningen... Rösten dryper av sarkasm!

Torsdag morgon, när jag kom till jobbet upptäckte jag nämligen att min bil – som redan kräver ombesikning pga bromsarna – läcker olja!

Eller; jag såg att det plötsligt började dyka upp svarta prickar där bilen stått, och det slutade inte.

Efter jobbet ringde jag till pappa för att konsultera lite grann, och jag tog bilen och åkte till dem i Hortlax.

Den står fortfarande kvar där... ett dygn senare.

 
Det visade sig nämligen att givaren (eller vad den nu hette) har gått sönder, så jag kan naturligtvis inte använda bilen förrän detta är åtgärdat.

Jag blir så trött!

Inte så att jag har haft mycket problem med min bil. Tvärtom har jag varit otroligt priviligierad och hittills aldrig haft några "funktionsproblem" med den. Det enda jag bytt är fläkten samt ett bälte, och inget av det stör ju själva funktionen. Dessutom ÄR ju min lilla pärla 26 år gammal.

Men ändå!
NÄR det väl händer något så kommer det ju minsann ALDRIG lägligt.

 

Här uppe är det ju dessutom väldigt svårt att klara sig utan bil.
För mig kommer det förmodligen att gå fint att vara utan bilen i några dagar, då jag trots allt kan gå till jobbet. Det tar 30 minuter.

Kruxet är att jag kan ju faktiskt få extra arbetstid i form av att åka och städa någonstans på eftermiddagen. Då kan det bli lite knivigt att ta sig mellan ställena utan bil.

Den enda kollektivtrafiken vi har här är ju buss. Och det är inte alls säkert att:

1. Det går någon buss till det stället en ska till.

2. Det går någon buss den tiden som behövs.

 

Vi ska i alla fall beställa/köpa en ny sådan där Givare(?) och så kommer pappa förhoppningsvis att kunna byta den :-)

Saknar redan min vita, lilla Toyota-pärla :-D

En känner sig verkligen så bakbunden när en hunnit bli van vid att ha ständig tillgång till bil, och så har en det inte plötsligt.

 

 

Igen; Tack för att jag fick avreagera mig lite tankar och känslor angående detta.

 

 

 

Nu är det den tiden på året igen.

Den tiden då alla människor lovar saker hit och dit. Nyårslöften är det en ser var en än tittar i sociala medier-världen.
Jag hade först inte tänkt publicera ett sådant här inlägg, men så ändrade jag mig. Mest på grund av brist på annan inspiration idag ;-P
Den skillnaden jag gör är dock att jag inte ger några nyårslöften längre. Slutade med det för flera år sedan. Känner att just nyårslöften är något som oftast låter fint vid tolvslaget, men när de första veckorna i januari passerat är också dessa löften ett minne blott.

Därför brukar jag, om jag någon gång skulle "avge" något, ha Nyårsmål.
Sådant jag gärna vill uppnå under det kommande året, men som inte ger samma press som ordet "löften".




Komma igång med min minimalistiska resa igen.
Ni som följt mig länge vet att jag för drygt två år sedan drog igång mitt stora rensande och kom en bra bit på väg mot en mer minimalistisk livsstil.
Det senaste året har detta tyvärr stannat upp lite, vilket jag tolkat som att jag behövt tid för att liksom ”bo in mig” i det nya och känna efter vad som passar just mig.
Vad jag kommit fram till är att jag inte saknat en enda grej jag gjort mig av med, att jag älskar att ha färre saker omkring mig och att jag verkligen gillar tanken på att leva mer minimalistiskt och hållbart.

Rensa en andra omgång.
I linje med förra punkten skulle jag verkligen vilja komma igång med att rensa lite mer här hemma. Känner oftare och oftare att jag inte har det så utrensat som jag egentligen vill ha det.

Fortsätta plastbanta och lära mig mer om den hållbara livsstilen.
I ärlighetens namn tycker jag faktiskt att jag lyckades banta bort en hel del plast från mitt hem förra gången. Men det kan fortfarande bli bättre, och när det gäller vissa saker så har jag börjat halka tillbaka lite grann.
Men jag är som sagt genuint intresserad av hållbara val och s.k. ”sustainable living”.
Sådant som gör gott för vår planet.

Laga mer mat.
Menar inte att jag inte brukar laga mat, men en av anledningarna till att jag tyckt matlagning är så tråkigt är att jag bor själv… och det är ju alltid roligare att laga mat om man är flera.
MEN i och med att jag börjat arbeta inom kök så har jag ju fått ett stigande intresse för just matlagning, och jag vill verkligen göda detta intresse på bästa sätt så att det inte svalnar igen.

Skriva mera.
Jag skulle verkligen vilja ta tag i det här att försöka skriva en bok. Det kliar i fingrarna hela tiden numera, men jag kommer liksom inte igång.
Kan 2019 bli året då jag lyckas få ihop till en egenskriven bok?
Funderar på att avsätta speciell tid just till att skriva, även om jag inte har så mycket inspiration. Har läst sådana tips från författare –att alltid skriva något, oavsett vad det är.

Mer feminism på bloggen?
En sak jag tänkt på angående bloggen, är att jag så gärna skulle vilja skriva fler feministiska texter. Kruxet är att jag inte vet hur jag ska göra. Hur jag ska skriva. Vad jag ska skriva om.
Vad jag kan skriva om…
Jag vill ju dels skriva på ett bra sätt, med något annat än bara tankar som bakgrund.
Plus att jag inte vill ”lägga mig i” sådana ämnen inom feminismen där jag faktiskt inte har tolkningsföreträde.
Dessutom finns det redan så många som skriver så mycket BRA feministiska texter, att jag samtidigt funderar på vad jag överhuvudtaget skulle kunna bidra med.
Men som sagt; det är i alla fall en liten dröm jag haft de senaste månaderna. Att skriva mer om feminism.


----------------------------------------
I övrigt är väl mitt mål att göra 2019 till ett ännu bättre år än 2018, vilket jag i och för sig inte riktigt vet hur det skulle gå till. Jag vet inte ens OM ett år kan bli bättre än vad 2016, 2017 och 2018 varit…Speciellt 2018 har varit ett riktigt guldår i mitt liv; som vanligt tack vare mitt jobb!
Och att jag under året till och med blivit tillsvidareanställd är ju bara grädde på moset!


Har du några nyårslöften i år? Eller har du Nyårsmål?

Skulle vara intressant att få läsa om era nyårstankar :-)

 

Ett dämpat sorl låg över klassen.

Inte ens de mest högljudda eleverna gjorde stora gester eller pratade med stora bokstäver.

Eller det kanske bara är en efterkonstruktion av min egen hjärna?

Känslan av prasslet vid fötterna av det lite stela, nystrukna, kritvita lucialinnet.

Det tunna glittret som kliade en aning på huvudet.

Reflexmässigt lyftes handen för att klia, men då halkade glittret fel och fick rättas till.

Kolla så glittret runt magen satt som det skulle.

Tända ljuset.

Musiken börjar spela och på bara en sekund tystnar sorlet.

Alla tar ton och börjar sjunga den låt vi alla kan som ett rinnande vatten. Natten går tunga fjät...

Vi skrider in på våra vita sockar och fyller den mörklagda matsalen med ljuset från våra stearinljus.

Det är Luciamorgon år 1995.

 

----------------------------------

Om jag ska vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte själva Luciauppträdandet från den gången som beskrivs i texten. Vad jag däremot minns, är känslan att stå där i lucialinnet mitt i ett hav av andra lusseklädda barn.

Och ännu ärligare så tyckte jag det var ett bra sätt att börja blogginlägget på, haha ;-D

 

1995 var visserligen inte sista året jag var med i ett Luciatåg. Jag deltog också i Luciakören när jag gick i 9:an.

Men en kan nästan säga att tåget i 5:an var lite av en "brytpunkt".

Dels var det sista barnluciatåget jag deltog i. Även om vi säkert tyckte att vi var sååå stora och mooogna vid den tiden i livet. Som 11-åringar... ;-P

Som sagt; sista barntåget jag deltog i.
MEN det var också det första luciatåget jag var med i där vi hade levande ljus.

Levande ljus i händerna, och Lucian hade levande ljus i kronan.

Innan dess hade det bara varit de där elljusen, vilka ser ut som ett gäng hoppande ljusprickar i morgonmörkret ;-)  Alla som sett ett luciatåg med småbarn vet vad jag menar ;-)

 

I min skola, där jag gick låg -och mellanstadiet, var det alltid 5:orna som stod för Luciatåget.

Minns att det kändes så stort.

Speciellt som det skulle vara Luciaomröstning och allt.

När det gäller småbarnståg finns det ju alltid hur många Lucior som helst. Alla barn får välja själva vad de vill ha på huvudet. En parentes: Detta ges två tummar upp från mig.

Men i alla fall; i femman skulle vi alltså ha en omröstning och alltså välja en (1) Lucia. Finns i och för sig en hel del problematik i det systemet, but that´s a debate for another day.

 

Efter Luciatåget i matsalen var det dags för den traditionsenliga lussefikastunden.

Alla klasser gick tillbaka till skolan (matsalen var/är en fristående byggnad vid högstadieskolan, vilken ligger granne med låg -och mellanstadiet).

Varje år hade vi alltid adventsfika i skolan på fredagar. Det betydde att vi hade med oss någon liten kaka eller bulle och saft. Vi satt i klassrummet med tända ljus på bänkarna och fikade samtidigt som vår lärare läste någon julsaga.

Skillnaden mellan adventsfikat och lussefikat var att på Lucia fick vi sitta var vi ville i hela skolan. Vi behövde inte hålla oss till klassrummet, eftersom alla klasser lussefikade samtidigt.

Jag tyckte det var jättemysigt med själva fikastunden och att det var Lucia, men platsfriheten betydde att jag oftast satt ensam vid min bänk i klassrummet eftersom jag inte hade några kompisar på den tiden.

MEN det var inte det som inlägget skulle handla om. Blev bara en liten avstickare.

 

----------------------------------

Jag har fortsatt att älska stämningen på Luciadagen ända upp i vuxen ålder, och än idag använder jag glitter i håret varje år den trettonde december. Så också idag, 2018.

Jag älskar hur det liksom lägger sig en mysstämning över Sverige som håller i sig hela dagen.

Jag älskar hur en ser en massa människor runt omkring sig med glitter och tomteluvor på huvudet.

Jag älskar hur det blir en nästan mystisk stämning i luften. En stämning det nästan går att TA på!

Jag kan känna den stämningen trots att jag faktiskt inte sett ett Luciatåg "live" sedan jag gick på gymnasiet.

 

 

 

Satt och letade genom datorn, internet och mina gamla bloggar i jakt på bloggmaterial-inspiration och snubblade då över dessa bilder...

De är exakt ett år gamla; fotade i november 2017.

Tänk så sjukt olika två år kan vara...!

Förra året såg ut såhär ↓ Alldeles vitt överallt.

I skrivande stund, nu 2018, har vi inte en enda snöflinga (snön som kom förut har försvunnit sedan länge).

Lite vitt är det, men det är bara frost. Inte snö.

Och igen... så kollar jag på dessa bilder och det känns inte alls länge sedan jag fotade dem!

 

Och ja, vackert är det. På bild.

MEN med facit i hand ryser jag när jag tänker på förra vintern!!
Dessa bilder var ju trots allt bara BÖRJAN! Detta var LITE snö, jämfört med vad som skulle komma.
Det gröna staketet som syns på några av bilderna låg helt under snön senare under vintern.

Dessutom skulle det ju visa sig att vintern blev så extremt lång. De enorma snömängderna låg kvar ända tills i slutet på april. Inget ovanligt att det är snö kvar då, men det var MÄNGDEN som verkligen var uppseendeväckande.

Ja, ni minns ju vintern 2017/2018...

 

 

Idag har det, som vi alla vet, varit Fars dag.

Många fäder i vårt avlånga land som blivit firande nu under söndagen.

 

I min familj blev det Tacomiddag och tårtfika hemma hos mamma och pappa i Hortlax nu under kvällen.

Dessutom, om jag får säga "kors i taket", så fick faktiskt Canon följa med den här gången. OCH jag kom faktiskt till och med ihåg att fota.

Inte jättemycket, men ändå mer än det brukar bli. Mitt fotograferande har ju liksom legat på grund ett tag...

 

 

Vi kan börja med vad jag tycker är det roligaste jag gjort den senaste tiden...

Nämligen möblerat om hemma.

Jag är en sådan person som är fruktansvärt rastlös när det gäller t.ex. inredning. Jag är Queen of Ombytlighet och kan vilja ändra om flera gånger per år.

Nu är mitt hem en etta och har inte varit sådär jättelätt att göra större förändringar i, speciellt när jag hade så mycket saker.

Men sedan jag gjorde min jätterensning går det så mycket bättre. Och det är så mycket roligare.

Jag gillar dessutom att ommöblering är ett bra sätt att få in förnyelse i sitt hem utan att behöva köpa nya möbler. Tycker en får den där nykänslan bara av att flytta runt på möblerna en redan äger.

Den här gången testade jag om det gick att få till någon typ av avdelningsinredning. Alltså dela upp lägenheten i typ vardagsrumsdel, matsalsdel, kontorshörna och sovdel.

Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet, även om det inte är 100% som jag vill ha det.

Den äckligt fula TV-möbeln ska bort så fort jag har möjlighet, och bytas ut till vitt för att passa in i helheten.

Samma gäller för matbordet och stolarna.

 

 

 

Bortglömd bild från en sommarkväll.

 

Kan inte fatta att jag precis avslutat TREDJE arbetsveckan efter ledigheten!
Vad hände? Var tog tiden vägen?

Känner mig alltid som 80 år när jag ställer den frågan, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det.

Tiden går sannerligen så fort; har stora svårigheter att förstå hur jag för 20 år sedan kunde tycka raka motsatsen. Då gick tiden sååå långsamt, eller hur. I alla fall för en skoltrött tonåring som hatade högstadiet.

 

I alla fall; tillbaka till 2018...

 

Det må vara hur det vill med hastigheten på tiden... i vilket fall som helst så har det gått tre arbetsveckor.

Två av dem på min gamla förskola, och så den här -första veckan på mitt nya ställe.

Kan säga att ögonlocken är tunga och sängen känns lockande.

Mycket nya intryck, nya rutiner, nya människor och framförallt: Att gå från en 1-avdelningsförskola i en liten villa till en förskola med 4 avdelningar...

Nu jobbar jag ju inte i verksamheten, men det blir ju minsann liiiite mer sallader, mat, disk.

Dagarna är inte långsamma i alla fall.

 

Igår, torsdag, började dessutom skolorna om igen (i alla fall här i Piteå) vilket betyder att alla elever fick en härligt lugn start. Extrakort vecka, kan en ju säga ;-)

 

 

 

Av någon anledning har jag svårt att ta mig iväg till stranden på somrarna, även när det är fint väder. Detta beror förmodligen på att jag lätt blir rastlös och klarar därmed inte riktigt av att vara där en hel dag. 

MEN en av dagarna förra veckan kom jag mig i alla fall för att packa kylväskan och ge mig iväg till Sandängesstrandens naturreservat; eller GLÄNTAN som stället heter i folkmun.

En sådan här sommar måste en ju nästan tillbringa i alla fall någon dag på stranden ;-)

 

Det är denna strand större delen av alla Pitebor väljer för sina soliga dagar.

Så visst, det är ingen sådan här-får-du-vara-helt-ensam-strand (vilket många brukar gilla). Fina sommardagar brukar det vistas mycket människor här.
MEN den ÄR så pass stor att det ska mycket till innan det faktiskt upplevs som trångt. Själva stranden är lång och bred, så det går mycket bra att sprida ut sig även om det är mycket folk där.

Det var jättemycket människor där den dagen jag var där, och som ni ser på bilderna ser det ju ut som det är nästan tomt... Det är Gläntans fördel.

 

Detta är sådana bilder jag vill plocka fram om 6-7 månader när höstregnet piskar ute, eller när snön yr utanför fönsterna...

 

 

 

Okej, det är tisdag idag och den här typen av inlägg borde väl egentligen göras på en måndag.

Nu blev det dock såhär, men det gör väl i och för sig ingenting :-) 

I ärlighetens namn har jag faktiskt ingen aning om vad jag egentligen gjorde igår, alltså måndag. Ingenting.

Det känns till och med som att vi har hoppat över en dag...

Det känns som om det var söndag igår...

 

I alla fall så har min födelsedagshelg precis passerat. Hela 34 år blev jag den här gången.

Helt sjukt.

Tänk att det är så mycket som trettiofyra år sedan jag föddes den där sommarnatten på Piteå BB. Ja, på den tiden då BB fortfarande fanns i Piteå. Idag måste föräldrar till Sunderby sjukhus för att föda. Eller ja, så har det varit ganska många år vid det här laget, men men.

Tretton minuter över ett, alltså mitt i natten, föddes jag. Två veckor över tiden.

Har fått berättat för mig att mina föräldrar skulle hyra film tillsammans med ett annat par under lördagskvällen, men väl inne på videobutiken gick vattnet och istället för filmkväll blev det förlossning ;-)

Det roliga, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag började skriva detta, är att min födelsedag i år inföll på samma veckodag som jag faktiskt är född. Söndag.

 

 

 

Med endast fyra dagar kvar av Maj kan vi konstatera att det har varit en månad utan dess like!

I år har inte Maj varit en vårmånad. Det har varit en sommarmånad!

Under hela månaden har solen strålat och det har varit rena rama sommartemperaturerna.

Vi hade helt ärligt ingen vår i år. Det gick från vårvinter till sommar över en natt. Bokstavligt talat. Men inte mig emot! Jag bara njuter!

 

I morse gick jag in på SMHI´s hemsida för att kolla in den där hur-långt-har-våren-kommit-karta, för att mötas av denna bild här ovanför! Majoriteten av Sveriges yta har till och med meteorologisk sommar!

Det betyder att temperaturerna hållit sig över 10 grader minst 5 dygn i sträck, vilket ju faktiskt betyder att det inte gått under 10 grader ens på nätterna :-D

Ljuvligt.

Underbart.

Awesome.

Och Alldeles Alldeles underbart!

 

Också idag, precis nu i skrivande stund, tittar jag ut från mitt fönster och ser inte ett enda moln på himlen.

Solen lyser, det är femton plusgrader i skuggan och alla träd är helt utslagna nu.

Gällande ljuset har vi nått den punkten att det numera aldrig blir mörkt!
Det kommer fortfarande att hinna bli lite ljusare alldeles mitt i natten innan midsommar, men det är inte mörkt.
Det är inte ens sen skymning, utan snarare tidig skymning vid midnatt.

Det vackraste solnedgångsljuset (dvs gyllene timmen) infinner sig för tillfället runt 22-tiden.

 

Allt jag egentligen kan säga är att jag mår så otroligt bra den här tiden på året. Jag lever liksom upp, som så många andra. Jag känner hur min hjärna liksom inte har förmågan att gå in i "ledset läge" den här årstiden, utan den konstant skiner som solen.

Det är detta som gör att jag fortfarande bor kvar i Norrbotten.

Det här är något jag inte vill vara utan för allt i världen!

 

Soliga hälsningar till er alla!
Hoppas att ni njuter av vårt vackra sommarväder :-D

 

Idag har det sannerligen varit en alldeles underbar dag! 

Det finns INGET att klaga på gällande vädret denna vårdag i Maj!

Som ni ser har temperaturen legat på 18-19 grader. Sommartemperaturer! 

Plus att det varit strålande sol och en klarblå himmel. 

Som sagt; ingenting att klaga på minsann!

Alltså, egentligen är det ganska lustigt ändå att tänka på att solen verkligen gör SÅ mycket för ens mående.

Det ÄR verkligen som om en blir 100% gladare bara genom att solen tittar fram. Har svårt att tänka mig att det bara är jag som känner så?