Jag pratar om den lavinartade ökningen av hatet. Framförallt på Youtube, men även på andra sociala medier som t.ex. Instagram och Facebook.

Men för tillfället fokuserar vi på Youtube, för att det inte ska bli så spretigt. För ja, det är värst där (och på Instagram).

Det verkar som att det inte längre handlar om att göra bra content som följarna tittar på för att det är just det; bra content.

 

Det säkraste sättet idag att dra till sig visningar verkar vara att hänge sig till drama. Drama och regelrätt hat. Dramakanalernas visningar skjuter i höjden, och jag pratar inte om drama som i teater.

Nej, drama som i uthängningar, smutskastningar och bråk.

När det gäller kommentarsfälten under Youtubers videos kan man få mardrömmar för mindre. I vissa kommentarsfält osar det så mycket hat att jag blir mörkrädd för mänskligheten.

Jag vet att många som skriver hat på nätet aldrig skulle säga samma saker IRL, men det är ju ändå människor bakom skärmen. Både de som skriver sådant och de som mottar de hatiska orden.

Många skriver sådana saker på nätet som faktiskt är straffbart med fängelse. Det är regelrätta hot och många större Influencers får ta emot faktiska dödshot.

Hur kunde det bli såhär? Var gick det så fel?

 

Internet är fantastiskt bra om det används rätt. Fantastiskt bra! Varför måste det användas "for evil"??

Jag håller faktiskt med vad många större Youtubers sagt: Det var ett annat klimat på plattformen förr.

Det handlade om content och man kollade på videos för att man gillade innehållet. Det kreatörerna skapade.

Sen kom hatet. Det förstörde allting.

Nu är allting på Youtube genomsyrat av hat. Nästan ingen Youtuber kommer undan.

Jag förstår inte varför man inte bara kan klicka bort en kanal man inte gillar. Vad är det som händer i personernas hjärnor när de istället stannar på en kanal där de hatar personen och skriver grovt hat i kommentarerna?

 

MEN om jag ska komma till min poäng med detta inlägg...

Tanken var att det inte bara skulle innehålla negativitet.

 

 

Det finns faktiskt en kanal på Youtube som bevisar att det går att bli stor på plattformen utan att hänge sig till drama. En kanal där jag faktiskt aldrig sett hat i kommentarerna.

Nu har jag ju inte läst ALLA hennes kommentarsfält, men av det jag sett så har jag bara noterat kärlek.

 

Alltså; jag förstår inte vad som hänt med mig. Helt allvarligt.

Jag har verkligen inget liv ( =fritid ) på vardagarna längre. Jag är så fruktansvärt trött när jag kommer hem från jobbet att jag stupar ner i soffan så fort jag klivit in genom dörren och fått av mig ytterkläderna. I princip bokstavligen.

Jag lovar att jag verkligen försöker hålla mig vaken, dels för att inte sova bort hela kvällarna och dels för att hinna med olika saker. Men av någon anledning är det stört omöjligt numera!

Det går helt enkelt inte.

Om jag försöker hålla mig vaken går jag runt som en zombie och kan ärligt inte fokusera på någonting. Det känns som ögonen vinglar och går i kors när jag försöker mig på något som inte innebär att sova.

Om vi tar bloggandet som exempel... Ifall jag skulle öppna upp ett nytt inlägg och börja skriva så skulle jag bokstavligen inte se vad jag skrev. Jag skulle inte klara av den enklaste stavningen pga att jag inte skulle se vilka bokstäver jag redan skrivit.

 

Ja, jag vet att det är vanligt med extra trötthet under den här mörka perioden, och visst är det så att även jag brukar vara extra trött nu i november-januari. Men det har ALDRIG varit SÅHÄR tidigare!

Jag har i alla fall klarat av att hålla mig vaken under sen eftermiddag-tidig kväll, även om jag alltid varit kvällstrött. Jag har klarat av att fixa med mat, eventuella saker att fixa här hemma, eventuell kvällstvättid. Jag har även klarat av att sitta med bloggen på kvällarna.
Om inte annat har jag i alla fall klarat av att läsa bloggar. I alla fall mina favoriter.

Ingenting av detta går numera. Sömnen tar över mitt liv, och det är skitjobbigt!

 

Idag kom jag hem vid 15-tiden och lyckades hålla mig upprätt kanske trettio minuter.
Men efter det slocknade jag i soffan för resten av kvällen och vaknade först när det egentligen var tid att gå och sova för natten (ja, jag vet att jag sitter nu och skriver detta, men rytmen blir lite störd av att somna så tidigt).

Och som sagt; jag kan verkligen inte hålla mig vaken.

När jag kommer hem känns det som om jag redan sover när jag går omkring.

 

Jag blir alltid vintertrött, men igen: Det har aldrig varit såhär mycket tidigare!

Att jag somnade så extremt tidigt just idag (torsdag) har i och för sig sina orsaker. Jag har spänt mig så mycket inför lunchen (den årliga Julbuffén) att jag rent kunde KÄNNA stressen lämna kroppen när lunchsittningarna började vara slut och maten hade räckt till alla (både en första gång och att sedan gå tillbaka och ta om).

Dagens trötthet hade förmodligen liiiite att göra med det ;-)
Men som sagt; rent generellt börjar den här tröttheten sätta käppar i hjulet för min vardagsfritid.

 

DOCK vill jag bara påpeka att det INTE är jobbet som är "boven i dramat".
Tvärtom känner jag genuint att det är just jobbet som är ljuset i mina vardagar. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade mitt jobb, helt ärligt!

 

 

 

Vet att ett populärt tips brukar vara "promenader". Och ja, visst kan det vara härligt. Tyvärr finns ju vissa hinder där också...

1. Är man så trött att man ser i kors kanske man skulle bli piggare av en promenad, men är man så trött att man ser i kors är det ju nästan omöjligt att pälsa på sig och ta sig ut.

2. Det är nästan som att en inte vågar gå ut på promenader i mörkret längre, efter allt som hänt senaste tiden och som händer numera. Tänker bland annat på en av de senaste händelserna... kvinnan som var ute och promenerade (eller om hon var på väg hem) och blev knivöverfallen och rånad typ 200-300 meter härifrån där jag bor. Det var vid 17-tiden på eftermiddagen...

Så; vågar man ens gå ut efter mörkrets inbrott längre??

 

 

Nej, nu MÅSTE jag verkligen gå och sova igen så att jag orkar med sista jobbrycket för veckan.

Dock brukar ju fredagar vara lite extra mysiga att jobba på, och den här fredagen är det ju dessutom Lucia :-)

Tack för att jag fick skriva av mig i alla fall. Jag behöver det ibland :-)

 

 

 

 

Att säga "män som slår kvinnor är inga (riktiga) män" är något vi måste sluta med.

Jag förstår absolut känslan och att det är ens första, instinktiva tanke; men dessa män är inte grodor, aliens eller hammockar. De ÄR män. Riktiga män. Som begår vedervärdiga handlingar.

Det är inte några avarter i utkanten av samhället.

De är helt vanliga män, familjefäder, arbetare, omtyckta vänner...

Det är Kalle Andersson på Svenssongatan 3, det är din kollega du arbetat med de senaste 15 åren, det är din granne, det är VD:n Arne, det kan till och med vara en polis eller annan myndighetsperson...

De är inga aliens, de är helt vanliga män.

 

Att säga "män som slår kvinnor är inga riktiga män" förflyttar både fokus och ansvar åt fel håll.

Dels tillåter det "bra män" att kunna strunta i problemet, för "JAG slår minsann inte kvinnor!".

Dels läggs skuldbördan och ansvaret på kvinnorna. De ska liksom känna igen dessa misshandlande män och hålla sig borta från dem. Det är väl bara att välja en av de bra männen istället.

Som om alla onda män hade någon gemensam tatuering eller liknande som man skulle leta efter.

Eller en tydlig stämpel mitt i pannan kanske?

 

Något annat som är vanligt är detta med "Det är väl bara att lämna".

Man behöver inte läsa länge om våld i nära relationer för att förstå att det verkligen inte "bara är att lämna".

Bortsett från de praktiska problemen, bland annat att ens veta var en ska ta vägen, så är själva separationen vad som är i särklass det farligaste momentet för kvinnan. Det handlar bokstavligt talat om liv och död. Det är livshotande eftersom det är vid separation som den största andelen av det dödliga våldet sker. (Roks)

 

 

Sedan har vi ju också dessa människor som, varje gång detta problem uppmärksammas, kommer och skriker "Meeeen kviiiinnor dååå! Det finns faktiskt män som misshandlas av kvinnor!"

Det är förmodligen samma människor som skriker "Men en Internationell MANSDAG då??" den 8:e mars, samtidigt som de är knäpptysta den 19:e november...

JA, det finns absolut män som misshandlas i nära relationer, och det är INGEN som försöker tysta dessa personer! Det är hemskt när det sker sådant i ens hem, där man borde få känna sig som mest trygg.

MEN...

1. Idag är det Internationella dagen för bekämpning av MÄNS våld mot KVINNOR.

och

2. Det är MÄNS våld mot KVINNOR som är det stora problemet i världen.
Det är mäns våld mot kvinnor som blivit klassat som en global pandemi av WHO.

 

I Sverige mördas i genomsnitt 16-17 kvinnor per år av en manlig närstående, och 4 män av en kvinnlig partner.

Men enligt Brå är morden på kvinnorna kulmen av en lång tid av hot och våld. Att mannen varit kontrollerande och våldsam. Många av kvinnorna mördas i samband med separation; med andra ord när de tagit mod till sig att lämna.

De kommer bokstavligt talat inte levande från förhållandet.

När det gäller männen så är orsakerna (enligt Brå) antingen missbruk eller hämndscenario. Alltså där kvinnan som mördar under en längre tid varit utsatt för grovt våld av mannen i fråga, och att det är ett sista desperat försök att bli fri.

 

 

 

Mina tankar går till alla kvinnor i Sverige och i världen som lever i detta helvete.

Till alla kvinnor som levt i detta helvete.

Till alla kvinnor som förlorat sina liv pga mäns våld.

Mina tankar går också till alla BARN som förlorat sin mamma pga detta. Som ser/sett pappa systematiskt misshandla mamma.

Och mitt hjärta brister för de barn som till och med sett pappan DÖDA deras mamma!

 

När ska allt detta sluta?

15 år "Jag är ju vuxen nu. Jag skulle klara mig hur bra som helst i vuxenvärlden!"

30 år "Shit! Vad liten och barnslig jag var som femtonåring!"

Någon som känner igen sig?
Jag vågar nästan sätta min vänstra arm på att ALLA känner igen sig... ;-)

 

Tänk att det är så.. Tänk att vi faktiskt, på allvar, tror att vi är vuxna, mogna och färdigutvecklade när vi är femton år gamla (hela tonåren, men använder 15 år för att texten blir tydligare då).

Självklart är alla olika, och naturligtvis är en alldeles snart vuxen i den åldern.

Men vi är inte färdigutvecklade. Våra hjärnor har inte ens växt klart förrän, när? 20-årsåldern? Tror det är efter skoltiden i alla fall.

Eller ja, med tanke på att hjärnan är plastisk (föränderlig och anpassningsbar) kan man väl nästan säga att den aldrig blir helt färdig.

 

För ett gäng månader satt jag och funderade över vad jag önskat att jag "visste" när jag var 20 år. Typ om mitt nutida jag kunnat göra en tidsresa och träffa Erica 20 år.

Saker som var otroligt viktiga då, men som kanske egentligen inte är viktiga. Eller tvärtom.

Saker som, om jag fått upp ögonen redan då, hade besparat mig så otroligt mycket ångest (vill egentligen inte använda det ordet lättvindligt, men kommer inte på något annat).

I alla fall skrev jag ner några sådana punkter i anteckningar på mobilen, men glömde sedan bort dem. Tills nu när jag gick igenom telefonen.

Tänkte att jag kan viga ett blogginlägg till dessa...

 

 

 

 

 

 

 

Vet att det låter svårt, och det kan vara skillnad beroende på vad det är för grej... men det är faktiskt värt att till och med vara utan en specifik möbel en stund, tills du hittar/har råd med det du verkligen vill ha.

 

 

 

 

 

Så. Det här var alltså sju saker jag skulle vilja säga till mig själv om mitt 35-åriga jag fick resa tillbaka och träffa 20-åriga Erica.

 

JA, jag är medveten om att flera av dessa punkter inte går ihop. Till exempel resandet och miljötänket. Att resa utomlands är inte klimatsmart.

Men det här handlar inte om vad som passar ihop med vad, eller ens vad som är rimligt att uppnå.

Det handlar om att jag sitter här och bara brainstormar vad jag VILL göra just nu. Vad jag drömmer om och hur mitt drömliv skulle se ut.

Jag tror vi behöver sådant i våra liv, oavsett vad som sedan händer eller inte händer.

Drömmar är extremt viktigt!

Ibland behöver vi, eller i alla fall jag, bara få sitta och få ur mig allting jag önskar mig. Jag behöver få se det i skrift.

 

 

💖 Flytta ut till ett hus på landet och leva lite mer lantligt. Lite grann med inspiration från Jonna Jinton.

 

💖 Jobba hemifrån med något kreativt, typ fotografi och skrivande.

 

💖 Resa utomlands.

 

💖 Ha ett förskolekök på jobbet som är "mitt".

 

💖 Leva klimatsmart, på sättet att t.ex. odla själv, köra så nära zero waste som möjligt, köpa livsmedel lokalt (typ kött, mjölk, ägg från lokala gårdar) och sådant en kan göra som privatperson för miljön.

 

💖 Leva i en bostad där jag, förutom sovrum, vardagsrum och kök ha rum såpass att jag kan ha både kontor och fotostudio.

 

💖 Renovera, bygga upp och inreda ett hem totalt från grunden. Från golv, väggar och tak till möbler och inredning. Precis som JAG vill ha det!

 

💖 Lyckas med att fota ett årstidsprojekt. Inspiration Elin Kero/Nevnarien.

 

💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan sälja bilder.

 

💖 Vara så duktig på fotografering att jag kan få till så pass drömmiga bilder att de blir virala.

Inspiration: Elena Shumilova.

 

💖 Ha en talang inom något det går att tjäna pengar på, typ musik och/eller skådespeleri.

Jag är tondöv och usel på att skådespela, men har alltid drömt om att ha dessa talanger.

Detta inlägg skriver jag inte av någon anledning att typ fiska "nej då"-kommentarer, utan det är bara en ren faktatext. Jag skriver om hur det är och varför. Känner att jag dels vill berätta om hur just jag fungerar (och varför) och dels bara behöver få skriva av mig.

 

 

 

Jag är världens sämsta vän.

Det låter hårt. Det låter som att jag är taskig, eller rentav elak, mot de jag träffar. Så är dock inte fallet.

Jag ska förklara.

 

 

Under hela min barndom hade jag inga kompisar. Jag hade ingen kompis. 

Tänk på filmer där exempelvis huvudpersonen är en blyg eller "udda" person utan vänner. Filmen kanske handlar om att hen (oftast hon) är mobbad, och även om hon inte är det så är hon utanför gemenskapen på något sätt.

MEN i de allra flesta fall har hon en eller två nära vänner, och den lilla gruppen är liksom porträtterade som "de udda".

Men grejen är att huvudpersonen i alla fall har en (1) vän.

Min erfarenhet är att jag inte ens hade det.

Visst, i lågstadiet var det någon som jag fick leka med någon enstaka gång, men från typ årskurs 3 har jag varit helt ensam, kompismässigt. Jag hade ingen vän att umgås med på fritiden och på skolloven. Inte ens en (1).

Detta var ju självklart en stor bidragande faktor till det urusla självförtroendet jag hade under uppväxten. Eller urusla... det var snarare obefintligt.

Det kan jag ju fundera över ett tag ;-P

 

I alla fall.

Allt detta har resulterat i att jag idag egentligen inte vet hur jag ska bete mig i relationer med vänner.

De där sociala koderna som de allra flesta klurar ut under barndomen, i samspel med andra, de har halkat efter för mig. Inte förrän nu i vuxen ålder har jag haft möjligheten att börja lösa dem.

Eller, när jag befinner mig i de sociala situationerna (när jag umgås med vänner) går det såklart bra.

Anledningen till att jag känner att jag är en så dålig vän är att jag inte riktigt har "koll på protokollet" när det gäller att kontakta vänner.

Jag har kommit över en stor del av min blyghet, och därmed också fått betydligt bättre självförtroende. Men det haltar fortfarande lite efter när det kommer till att kontakta vänner.

Detta gör att jag fortfarande är osäker på det här med "hur ofta en ska ta kontakt med vänner för att vara en bra vän kontra när man räknas som för efterhängsen". En biverkning av mitt dåliga självförtroende är att jag är livrädd för att betraktas som för efterhängsen.

Det här resulterar tyvärr i att jag istället blir alldeles för dålig på att höra av mig.

Av rädsla för att ringa för ofta, blir det istället så att jag aldrig hör av mig. Sedan blir ju även det ett stressmoment. Tanken på att vara en nonchalant vän som inte verkar bry sig.

 

På allt detta, lägg då till att jag är en introvert personlighet.

Enda gången jag på allvar kan koppla av och samla energi är när jag befinner mig med bara mig själv hemma i mitt eget hem.

Jag trivs bra tillsammans med andra, i alla fall om jag känner mig trygg i sällskapet, men jag behöver som sagt den där lugna tiden ensam hemma för att vila upp mig på allvar.

 

Jag är inte nonchalant, jag är inte elak och jag är en lojal vän. Det är bara så att jag är dålig på att höra av mig, på grund av ovanstående orsaker. Rädslan att verka för efterhängsen tar tyvärr över, hur lite jag än vill det.

Jag jobbar hela tiden med det, med mig själv, men det tar tid. Sådant här tar tar tid, vilket ofta känns väldigt frustrerande när en är mitt uppe i det.

Jag VILL ju vara en sådan person som är bra på att ta kontakt med vänner, styra upp saker och helt enkelt vara en bra vän på det sättet.

Kanske kan det bli så i framtiden. Hoppas det.

Men just nu vill jag bara skriva detta inlägg för att dels berätta hur det är. Berätta hur det känns från mitt håll. Och dels för att jag vill belysa den här typen av problem och personligheter, för jag gissar att det finns fler som känner ungefär på samma sätt. Det finns ju liksom fler än jag som är blyga och introverta.

 

 

Som ni ser har bloggen fått sig en liten uppfräschning i form av en ny design. Om ni inte ser den så klicka på uppdatera i webbläsaren (alternativt F5 på tangentbordet).

Tänkte att jag provar att återgå till en forna designstil... den med contentspalt och sidospalt. Vet inte hur länge jag kommer att vara nöjd med den, då det visat sig att jag gillar den enkla stilen med centrerad content, stor headerbild och allting i toppmenyn.

Kände dock att jag behövde en ordentligare ändring denna gång, och provar alltså detta.

 

Jag tog också bort inlägget om Bloglovin´, ifall någon mot all förmodan undrar var det tagit vägen. Kände att det bara kluddade ner och egentligen inte bidrog till något på min blogg.

 

Jag är också medveten om att det här blir ett spretigt inlägg utan tillstymmelse till röd tråd; men jag har så stor blogglust men egentligen inte särskilt mycket att skriva om.

Det har inte direkt varit årets bästa dag idag... Regnet har öst ner precis HELA dagen, och det ska fortsätta oavbrutet ända tills imorgon eftermiddag/kväll. Detta gör att det blir så grått, grått, grått ute och konstant halvmörker inne.

De negativa tankarna brukar ofta komma sådana här dagar också. Sådana tankar som är otroligt lätta att förskjuta under fina dagar.

Känns så trist också att det var just NU som det skulle vara sådant trist väder, med tanke på att jag är ledig imorgon! Det är nämligen planeringsdag för pedagogerna på min förskola, och jag har en hel del timmars komptid att ta ut. Så jag frågade min chef i fredags och det gick jättebra att ta ut det imorgon. Så... ledigt utan att behöva slösa en semesterdag är inte helt fel!

 

Tänkte att jag avslutar med två bilder jag fotade för flera år sedan men som jag inte "upptäckt" förrän nu. Med lite redigering gillar jag dem skarpt.

Första bilden gillar jag för ljuset.

Andra bilden gillade jag när jag gjorde den svartvit och drog upp kontrasten rejält. Svartvitt gör ofta att halvtråkiga bilder får "top notch"-känsla, eller vad säger ni?

 

Nu har det blivit rätt många bildlösa inlägg under en period.

Jag gillar att jag faktiskt kommit mig för att skriva ner en del tankeinlägg, men jag saknar verkligen bilder.

Dessutom har jag verkligen inga nya bilder just nu! Noll. Nada.

Inga som väntar på att laddas in i datorn.

Inga som väntar på redigering.

No.Pictures.W.H.A.T.S.O.E.V.E.R!

 

Det är inte så att jag saknar vilja att fotografera. Viljan ÄR enorm just nu! Speciellt när det är så VACKERT ute!

Dagarna har ju dessutom förlängts så pass att det faktiskt är ljust ett litet tag efter att jag kommit hem från jobbet.

Men det känns som om all ork bara rinner ifrån en på eftermiddagen, bara för att det är så förbannat kallt!

Huuur länge ska det egentligen vara såhär kallt???

Det normala är ju att det brukar vara kanske 1-2 veckor i januari då temperaturen dippar ner till 28-32 grader, men efter det blir det lite mildare.

Inte i år, tydligen.

Nu har det legat på runt 20-30 minusgrader i vad... en månad. Drygt.

 

Detta medför ju såklart att kameran inte mår helt 100 om en tar ut den.

Visst, den klarar av att jobba en stund även i lite strängare kyla. MEN bland annat märks det ju på till exempel batteritid och sådant när det är såhär kallt.

Dessutom inte helt lätt att hantera knapparna på kameran med tjocka vantar, och en vill helst inte vara barhänt längre än typ två sekunder.

Plus, när en till och med småfryser konstant inomhus, så känns det inte heeelt lockande att bege sig ut. Speciellt som jag tyvärr inte äger några täckbyxor just nu. Har nämligen så svårt att hitta sådana som passar mig och till ett överkomligt pris. Mitt problem är att när jag hittar ett par som är lagom storlek runt midjan så får jag plats med typ tre (3) ben i varje ben...

 

Vet att jag klagar mycket i detta inlägg, men det må vara hänt. Behöver bara få skriva av mig sådana här tankar ibland.

Vi har långt ifrån lika mycket snö som förra året (går det ens slå det rekordet??) men det har ändå kommit en del.

Tydligen tänkte vintern 2019 satsa på kylan istället...

 

 

 

* * * * *

 

Till att börja med vill jag säga att jag har ingenting emot att barn gör hål i öronen. Det är upp till var och en, och alla familjer/personer gör det som passar bäst för dem.

MEN vad jag vänder mig emot, och vad detta inlägg ska handla om, är alla dessa föräldrar som piercar öronen på sina BEBISAR! Oftast (bara?) på flickor.

Motiveringen tycker jag dessutom oftast är typ att "bättre att göra bort det så tidigt som möjligt, eftersom det kan göra lite ont vid håltagningen" (eftersom det ofta kan göra lite ont en halv sekund just när hålet görs).

Känner att jag har sååå mycket att säga om detta, men jag ska försöka begränsa mig och inte sväva ut alltför långt.

 

Ett...

Vaddå, "göra bort det så tidigt som möjligt"??

Det är ju som att säga att det är någon typ av obligatorisk ritual som alla barn flickor måste gå igenom. Att hål i öronen är något som en ska ha om en är flicka.

Plus att en ju faktiskt VÄLJER åt sitt barn att hen kommer vilja ha örhängen.

En bebis kan inte uttrycka att hen vill ha hål i öronen. En Bebis Kan Inte Prata! Och är därmed inte fysiskt kapabel till att välja det. Alltså tar en ju ifrån barnet det egna VALET!

Och enligt det jag sett så handlar det till 100% om flickor.

Pojkbebisars öron piercas inte, och de får därmed ha kvar sitt val tills de blir äldre och själva kan berätta om de vill ha hål i öronen.
Det valet berövas alla dessa flickor. Föräldrarna utgår bara helt sonika från att hon vill ha hål i öronen.

Eller ja... föräldrarna bestämmer att hon vill ha hål i öronen i framtiden.

 

Två...

Och det där med att det är bättre att göra bort det tidigt pga smärtan, innan de vet att det kommer att göra lite ont (ja, jag har sett exempel på sådana argument).

Jag skulle säga att det är VÄRRE att medvetet göra en sådan sak mot en människa som känner smärtan men inte vet "varför det gör ont".

De kan inte säga att de vill. Och de kan inte säga att de inte vill!
JAG TYCKER det borde vara förbjudet att göra den typen av "ingrepp" på någon som inte själv kan uttrycka, med egna ord, att hen vill.

 

 

Källa: blomdahl.se
Hittade ovanstående citat när jag googlade; från ett företag som är specialiserade på håltagning.
Fastnade specifikt för det där "är det bra om barnet förstår delar av skötselråden". Det är ju faktiskt helt omöjligt för en bebis!
Är barnet några år går det ju faktiskt prata med hen och förklara att det är viktigt att det är rent vid hålen, att hen inte ska vara där och röra o.s.v.  En till exempel 4-5-åring kan förstå det, och även förstå förklaringen att det kan göra lite ont i en sekund när hålen tas. Men att det kommer gå över direkt. Barnet kan förberedas på det, och därmed fatta ett informerat beslut utifrån denna vetskap.

En bebis kan inte det! En bebis kan inte förstå det. Du kan inte förklara för en 0-1-åring vikten av renlighet och försiktighet vid nytagna hål.

Därför tycker jag att det är ett övergrepp att utsätta sin bebis för en sådan sak som att pierca öronen.

 

Dessutom; vad har ett barn under 4 år för behållning av att ha hål i öronen?

Det medför ju faktiskt också en viss risk, i och med att småbarn (toddlers) ofta är väldigt aktiva och vilda i sina lekar.

Bebisar och småbarn behöver inte piercade öron! Det står jag fast vid.

Jag tror inte jag hade satt så högt som 18-årsgräns för öronpiercingar till mina barn. Mest troligt hade jag satt 5-7 år som lägsta åldersgräns. Ungefär vid skolstart. Men det är också OM de visat intresse av sig själva. Som jag känner just nu hade jag inte introducerat frågan.

 

 

Jag skulle jättegärna läsa era reflektioner! Det är alltid intressant att läsa andras syn på ämnen jag skrivit om.
Vad tycker du om att föräldrar piercar öronen på sina bebisar/småbarn?

En fast summa som alla medborgare får per månad, oavsett ålder och livssituation... Utan krav på motprestation?

Hur låter det?

För inte alls länge sedan stötte jag på detta ord för första gången. Medborgarlön. Eller Basinkomst.

Nej, det är ingenting som ligger i förslagsstadiet för Sverige. Förmodligen är det ingenting som någonsin kommer hända här, utan det är bara en ideologisk tanke.

Helt ärligt är det inget jag hunnit reflektera så mycket över ännu, inte hunnit läsa på särskilt mycket om och därmed har jag inte ens fattat något beslut om jag är för eller emot.

 

Som jag förstått det är grejen med medborgarlön en ideologi, en tanke, en idé, för att minska på klassklyftorna. Att alla människor skulle få en lite drägligare tillvaro och att möjligheterna för alla skulle bli mer rättvisa.

Jag kan absolut se det!

Jag tror absolut att klassklyftorna skulle minska drastiskt vid införande av ett sådant system.
Färre skulle tvingas leva på existensminimum.

Fler skulle kunna jobba. Ja, jag tror faktiskt det.

Sjukskrivningarna, som idag är ett sådant astronomiskt problem i Sverige, skulle minska. Jag tror helt ärligt att de skulle det!

 

 

Det är garanterat folk som fnyser dessa ord vid tanken om Basinkomst. Och ja, självklart kommer det alltid finnas människor som utnyttjar systemet, vilket det än är. Men så är det idag också.

MEN det är en relativt liten del av befolkningen!
MAJORITETEN av alla människor VILL jobba. Majoriteten av alla människor VILL ha något meningsfullt att sysselsätta sig med på dagarna.

 

Och som jag förstår det så innebär Basinkomst inte att alla kommer ha exakt lika mycket pengar, varken mer eller mindre. Det skulle bara innebära att det var en "grundinkomst". Att alla får samma summa i grunden, och sedan är det fritt att jobba hur mycket en vill, och därmed tjäna mycket mer.

En medborgarlön skulle därmed kunna hjälpa så många människors situation.

Jag tror till exempel på allvar att det skulle hjälpa till att få bort väldigt mycket sjukskrivningar. Genom att ha en viss tryggad inkomst skulle det hjälpa många människor att fokusera på sin återhämtning. De skulle kunna fokusera på att successivt gå tillbaka till arbetet, utan att behöva stå ut med pressen från FK och krav som deras sjukdom inte är redo för.

För let´s face it; FK´s regler gör att folk tillfrisknar långsammare.

 

Basinkomst skulle också möjliggöra för småbarnsföräldrar att kanske gå ner i (arbets)tid och därmed få tillbringa mer tid till sina barn.

Det skulle göra att fler barn får kortare dagar på förskolan.

Det skulle göra så förskolorna blir mindre överbelastade.

Basinkomst skulle möjliggöra för ensamstående föräldrar att kunna försörja sina barn utan att behöva arbeta ihjäl sig.

 

 

 

Som sagt har jag inte hunnit läsa på om detta, utan den här texten är bara mina spontana tankar.

Men det jag tänker är att genom ett införande av ett sådant här system skulle det ju faktiskt gå att plocka bort i princip alla typer av bidrag vi har. Och är det inte det högerpartierna vill??
Försörjningsstöd skulle inte behövas. Inte heller bostadsbidrag, sjukbidrag, a-kassa, studiebidrag, aktivitetsstöd. Kanske inte ens barnbidrag... (MEN det sistnämnda är en annan fråga, då just barnbidraget är lite speciellt).

Så många människor skulle slippa förnedringen att varje månad ansöka om Försörjningsstöd (jag har själv haft f-stöd under en längre period, så jag kan använda ordet "förnedring" i detta sammanhang).

CSN skulle inte behövas, då en inte skulle behöva ta studielån för att studera. Vilket jag tror skulle öppna upp för att fler utbildade sig (dock inte helt såklart, eftersom det finns andra faktorer också som spelar in om en har möjlighet till vidare studier).

 

 

Men ja, det är ett komplext ämne och jag har som sagt inte fattat något beslut ännu om var jag står.

Kan absolut se frågan från två håll... å ena sidan gillar jag idén, men å andra sidan förstår jag frågan om finansieringen.

MEN ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som om det kan vara ett bra system att införa inför framtiden. En framtid då ännu fler saker kommer vara automatiserade.

 

 

 

 Ni vet den där känslan när det dyker upp en massa ämnen i huvudet; ämnen som kanske skulle passa bra att blogga om, men som inte är tillräckliga för att få helt egna inlägg?
Ni som bloggar vet förmodligen vad jag pratar om. Eller? Kanske bara är jag ;-P

I alla fall; den senaste tiden har det ploppat upp en hel del sådana ämnen i mitt huvud, men eftersom jag inte riktigt kunnat utveckla dem så pass att få egna inlägg så har det inte blivit av att blogga dem.
MEN räddningen då är ju att det i alla fall går att skriva ett allt-i-allo-blogginlägg. Skriva i punkter.
Min favoritbloggare gör så varje torsdag, och jag tycker alltid det är så mysigt att läsa dessa inlägg!

 

So let´s go for Punktligt!

I mitt fall "TisdagsTankar".
Ingenting jag planerar att ha varje tisdag, men idag passade det bra :-)

 

Vi har en Regering!

Vet som sagt att jag är aningen efter med detta, men som sagt så har det inte blivit av att blogga vissa saker den senaste tiden. MEN nu har vi äntligen fått en Regering!
Det satt sannerligen långt inne, då valet var i september...
Inte den bästa uppgörelsen, men å andra sidan hade det kunnat sluta värre. Betydligt värre!

Vi kunde lika gärna ha fått en M-KD-SD-styrd regering.
Nu har vi visserligen en röd-grön regering, men med många punkter från C och L. Dessutom ska denna regering styra med en blå budget (precis som förra mandatperioden visserligen), så vi får se hur detta blir i praktiken...
Jag hade dock gärna sett att det blivit någon annan som stadsminister än Löfvén (INTE Kristersson dock!!!!), men vet ju att det rent logiskt brukar vara partiledaren som får axla den rollen.

Det nya styret är i alla fall inte beroende av SD, och vi klarade oss undan ett extraval.
För jag är gode säker på att om det blivit extraval så hade det kunnat gå hur f*n som helst!
Och nästa gång vi får – om vi får – en borgerlig regering så är saken den... att DÅ kommer välfärden i Sverige endast att bli "tillgänglig för de som kan betala för den".

 

Så... nu har vi i alla fall en regering, och det är nästan fyra år kvar till nästa val.
Upp.till.bevis!

 

 

Ljuset återvänder!

Ja, jag vet att det fortfarande är vinter, och det kommer det att fortsätta vara i flera månader till.
MEN en märker ändå av att ljuset håller på att återvända till oss!
För bara typ 2-3 veckor sedan var det mörkt när jag åkte hem från jobbet vid 14-tiden.

Nu är det LJUST klockan 15!

Jag slutade klockan tre idag, och det var fortfarande helt ljust när jag körde hemåt.

Visst; solen höll på att gå ner och mörkret inföll inte alls långt därefter.

Men.Det.Är.LJUST.Klockan.Tre.På.Eftermiddagen !!!

Är det någonting som gör mig alldeles sprallig så är det det!!!

 

 

Dessutom... finns det något underbarare än ljuset som infinner sig i Januari månad?

Idag var en sådan dag då träden är fulla med både snö och frost, snön ligger i drivor på marken, vägarna är vita (dock tyvärr rätt isiga) med undantag från hjulspåren från bilarna och det PASTELLROSA solnedgångsljuset färgar av sig på träd och snö.
Allting i naturen är verkligen HELT VITT! Med stänk av ljusrosa.

Dessutom är det ca. 20-25 minusgrader.

Det ser liksom så... friskt ut allting. Som om hela världen är ett par rosiga kinder.

 

Finns det något underbarare?

Eller... jo, kanske. Midnattsljuset under juni månad... Eller NEJ förresten!

Januariljuset är magnifikare än sommarens nattljus!!
Och tänk nu på att detta kommer från en person som hatar vintern och älskar sommaren...!

Januariljuset är så krispigt vackert att jag får fysiskt ont i bröstet när jag är mitt ute i det.

Tänkte på detta så sent som idag, när jag tog en omväg hem bara för att få köra där det är mer natur än byggnader.

 

 

#flygfritt2019 ???

Detta är ju månaden då det haglar av nyårslöften.

Under första halvan av Januari ser en överallt i sociala medier texter och listor om vad folk har för nyårslöften och nyårsmål.

Standardlöften, som hängt med hur länge som helst, handlar oftast om träning och hälsa.

Sluta röka. Börja träna. Äta hälsosamt. Sådana grejor.

Men i år tycker jag mig sett ett annat tema på nyårslöftena.

Självklart de traditionella också, men i övrigt känns det som att väldigt många har löften gällande klimatet på sina listor. Detta är såklart jättebra! Som vi alla vet måste vi ju faktiskt börja ta miljön på allvar och kämpa för att minska våra giftiga fotavtryck på planeten. Vid det här laget är det faktiskt lite "rädda det som räddas kan", om vi vill ha kvar en planet att leva på.

Men i alla fall...

Hittade en hashtag på Instagram för ett tag sedan... #flygfritt2019.

Tydligen är det många i år som har som löfte att inte flyga under 2019. 
Detta är ju såklart toppen! Med tanke på hur mycket flygtrafiken släpper ut och då blir enorma miljöbovar så är det ju bara bra att folk väljer andra sätt att ta sig fram.

So far so good.

Men det jag inte kunde låta bli att reagera på var... Hur jä*la mycket flyger folk egentligen??
Hur många gånger per år åker folk flygplan??
Är det verkligen så ofta att en måste ha "inte flyga" som nyårslöfte?

Att flyga är ju skitdyrt!

Och ja, jag vet att det finns billigare biljetter att få tag i på olika flygbolag. Men ändå.

Flyger en flera gånger per år blir det ju ändå dyrt.

Jag har flugit tre (3) gånger i mitt liv. År 2000, 2010 och 2011. Det är alltså drygt 7 år sedan jag satte min fot i ett flygplan senast.

Och det är alltså inte av principiella miljöskäl, utan helt enkelt för att jag inte har råd att flänga runt med flyg varje år, eller flera gånger per år. Det måste väl ändå vara många fler än jag som har samma erfarenhet?!

 

 

Love or hate

Jag älskar sociala medier; och då framförallt blogg och Youtube.
Men det jag sannerligen INTE gillar med sociala medier är allt drama som skapas där. Allt hat som sprids. Det är ju inte som att det bara är "lite i kulisserna" heller, utan det är öppet och EXTREMT mycket. Det blir dessutom bara större och större och större.

Jag fattar verkligen inte grejen!

Vad får en ut av att hata? Egentligen?
Sociala medier ÄR ju trots allt en fantastisk "uppfinning" som har så stor potential att nå ut till människor, till grupper, att samla människor, att organisera människor i goda sammanhang osv osv.
Sociala medier har enorm potential. Enorm!

Och ja, självklart har det hänt otroligt mycket hittills tack vare sociala medier.

Men hatet är fortfarande så stort att det dels tar överhanden, och dels ger alla dessa medier dåligt rykte.

Drama är något som blossar upp med jämna mellanrum, speciellt på Youtube. Och hatet finns där hela tiden.

Nu är jag tack och lov förskonad från hat. Tror jag fått en enda hatkommentar under min bloggkarriär, och det var på min första blogg.se-blogg. Fördelen med att vara en osynlig liten livsstilsblogg... ;-)

 

Men jag ser hos alla som kommit sig upp en bit. Både bloggare, instagrammare och Youtubers...

Hatet kommer som ett brev på posten.

Jag fattar inte. Vad är det som är så svårt med att bara klicka sig bort från sidan om en kommer in på en blogg/youtube-kanal en inte gillar?

Nej, istället måste dessa personer avsätta tid för att skriva en så hatisk kommentar som möjligt. Tydligen så grov som möjligt, då vi hela tiden ser otaliga sociala medie-profiler få regelrätta HOT!
Så många kriminella handlingar i alla dessa kommentarsfält att jag blir mörkrädd!

Jag fattar inte. Vad är så svårt?

Gillar du inte? Klicka dig därifrån då! Ödsla inte tid på att hota personen i kommentarsfältet!
Din skärmtid blir så mycket roligare om du lägger tiden på att titta på det/dem du gillar istället. Jag lovar!

 

Vet egentligen inte riktigt vad jag vill få ut av den här sista punkten.

Behövde väl bara skriva av mig lite angående detta, I guess.

#spridkärlek


♥ ♥ ♥

Tror att det får räcka för den här gången. Varje punkt blev trots allt lite längre än vad jag trodde de skulle bli, men det är jag i ett nötskal ;-P Jag har alltid haft svårt att begränsa mig.

 

Ha det gott, så hörs vi i nästa inlägg!
Eller kanske i kommentarsfältet :-) Är alltid roligt att läsa era tankar till sådana här funderingsinlägg.

 

Känner ni inte för att kommentera får ni mer än gärna klicka på Gilla-knappen under inlägget :-)